Poesi och Politik
Gunnar Bergdahl läser Göran Greiders nya bok och hör politisk poesi myllra fram ur vredens krater.
Bildmaterial
Göran Greider.
Det måste finnas en väg ut ur det här samhället
Göran Greider
Ordfront
boken. "There must be some way out of here, said the joker to the thief."
Vem om inte Göran Greider skulle låta Bob Dylans existentiella frågor i "All Along The Watchtower" klinga vidare i titeln på en bok om klimatkris, finansdito och vänsterns sökande efter alternativen. Ingen! Och ja, visst börjar det med ett citat av den italienske filmregissören och poeten Pier Paolo Pasolini om att man "måste framhärda i sin upprördhet".
Poesi och Politik. Två organiskt förenade synsätt på världen som den ständigt skrivande och debatterande Greider mer än någon annan representerar. Det är denna hans dubbla blick på det Sverige, där han själv har klassrest från fabriksgolvet i Vingåker till "God morgon världen" i Public Service-radions finrum, från alternativtidskrifternas källare till chefredaktörsstolen på Dalademokraten, som är den bokstavligen röda tråden i Det måste finnas en väg ut ur det här samhället.
Jag är förstås svag för den här boken. Dess ambition att koppla samman saker, att söka mönster, att ifrågasätta och vända på etablerade sanningar. Vi lever i en ambivalent tid av stora maktförskjutningar, av förändring och vårt behov av de där vägarna förbi verklighetens konsekvenser är närmast oändligt.
Greider skriver så att säga i realtid. Det är nästan som om jag väntar mig att den där isländska vulkanen med sina askmoln ska glida in över resonemangen om kapitalismens sårbarhet. Eller att den rödgröna budgeten ska dyka upp som ämne för kritiska slutsatser. Men de kommer förstås på söndag förmiddag i radio istället.
"Det måste finnas en väg ut ur det här samhället" skildrar insikterna och Greiders frustrationer över klimatkrisens realiteter och den politiska oförmågan att koppla denna kris till marknadskrafternas fria spel. Och hur denna klimatkris plötsligt skuggades av finanskrisen där den försvagade nationalstaten blev alla banker och finanskapitalisters räddningsflotte.
Men för att kunna formulera sina positioner kring dessa stora händelser söker Greider svaren i sin egen bildningsväg. Han rör sig fritt och ledigt genom de egna erfarenheterna och låter intryck och läsupplevelser av skönlitterära klassiker och Karl Marx och andra filosofer leva sida vid sida med sökandet efter en fungerande vänsterpolitik, byggd på solidaritet och på den enskildes oavvisliga individuella människovärde, i nådens och valrörelsens Sverige 2010.
Finanskrisen – så ofta presenterad som något vi alla drabbades av, som vore det en naturkatastrof som jordbävningen på Haiti – får av Greider en historisk förklaring i industrikapitalets förvandling till handelskapital och till imaginära värden på optionsmarknader, hos låneinstitut och på aktiebörser.
Han gör sina egna klassanalyser där han ser sin socialdemokrati kapitulera inför den nya medelklassens materiella behov och låter den vara styrande för politiken och där klassbegrepp – definierade utifrån makt och inflytande – förvandlas till historisk rekvisita för Första maj.
I sin jakt på alternativ argumenterar Greider för en starkare demokratisk stat. "Planhushållningsåtgärder", som han kallar det. Statliga banker som garanterar värden och stabiliserar den giriga marknaden, bättre kontroll på kapitalet som ackumuleras genom våra pensionspengar och han minns sina möten med Rudolf Meidner, mannen som skissade på löntagarfonderna, själva brytpunkten för ett Sverige pressat mellan fria marknadskrafter och visionen om en kollektiv trygghet.
Ljuset i samtidens tunnel blir för Greider visionen om jämlikhet och Kate Pickets och Richard Wilkinsons så uppmärksammade bok "Jämlikhetsanden". Precis som Greiders bok skriven i det flammande ljuset från finans- och klimatkriser. Där hittar Greider sitt manifest om en annan möjlig värld och det som kan återskänka den demokratiska arbetarrörelsen handlingskraft och visioner:
"Jag tror inte längre på omstörtande revolutioner, det har jag inte gjort på ett kvartssekel, men jag tror på samhällsomvandlingar, demokratiska, gemensamma, förnuftiga. Jag tror inte på det bestående. Jag tror på det kommande, det annorlunda, det praktiska, för alla lika."
Behöver jag ens säga att det är en flyhänt, välskriven bok med sin blandning av politiskt samtidsosande uppgörelser och existentiella kopplingar till kulturens kraft.
Politikens och poesins ögon betraktar Sverige och Greiders vulkanaska driver in i mina tankar och skuggar den eviga tillväxtens klarblå himmel. Det är uppfordrande och rör sig som en målsökande robot mot våra samveten.
Att Greider kommer att fortsätta att skriva poesi och debatterande krönikör och böcker om samhället, naturen, poesin och sig själv behöver ingen tveka om. Han söker sig vidare, med Göran Sonnevi och Friedrich Engels vid sin sida. Jag hör hur det mullrar därnere i hans vredes krater.
Ty vad var det Bob Dylan skrev och Jimi Hendrix sjöng medan han trakterade sin gitarr som ingen annan:
"There’s too much confusion, I can’t get no relief."
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus