Lovande kinesiska askar

Åsa Lantz första spänningsroman Vart tog den söta lilla flickan vägen? börjar enligt genrens standardform: en kursiverad och kryptisk text författad av en anonym person som uppvisar en krystat kvasipoetisk ådra. Nästan alltid, förstår man, handlar texten om något trauma i barndomen. Nästan aldrig, vet man samtidigt, har detta ödesmättade preludium någon betydelse för själva handlingen, utan fungerar som ett slags litterärt alibi. Dessutom brukar ofoget repeteras med jämna mellanrum boken igenom.

Just i det här fallet visar det sig att de här små styckena faktiskt har en betydelse för händelseutvecklingen. De rymmer också en klurighet som uppenbarar sig mot slutet. Snarare än att följa konventionen – fattar man då – har författaren hela tiden lekt med den.

Denna lekfullhet präglar också berättandet när det väl sätter igång. Inledningsvis rör sig handlingen rappt mellan olika tidsplan och läsaren kastas in i ett dramatiskt skeende som det kräver lite tankemöda för att pussla ihop. Det ger berättelsen en nerv och en puls som fångar mitt intresse och får igång lusten att läsa vidare. Något litterärt alibi behöver inte Åsa Lantz – hon kan skriva och använder här sin förmåga väl.

Det underliggande temat, ensamkommande flyktingbarn och deras öde, är ständigt aktuella. Nyligen har en av författarna till Sune-böckerna, Anders Jacobsson, raljerat på sin blogg om hur barnen egentligen är vuxna som i en strid ström kommer hit av suspekta skäl. Och vart tar de kinesiska barn och ungdomar vägen, som kommer till landet och sedan försvinner spårlöst? Det är ett mysterium ur verkliga livet som för tankarna till människohandel och slavarbete och som lämpar sig väl som utgångspunkt för en thriller.

I det scenario Lantz bygger upp finns kopplingar till såväl politiska makthavare som storfinansens skrupulösa utsugare, i gammal hederlig samhällskritisk deckaranda. Även det känns fräscht i dagens flod av introvert individualpsykologiska kriminalgåtor.

I händelsernas centrum finns Yi Young, en ung filmare av kinesisk härkomst som nu lever i Göteborg. Nu har hon gjort en film om sitt eget liv, en dokumentär som ska visas på tv i tre avsnitt. Den första delen berättar om de övergrepp Yi utsatts för sedan hon kom till Sverige, bland annat har hon blivit könsstympad, och utlovar kommande avslöjanden om de personer som gjort sig skyldiga till dem. Hon pekar ut landsmän som hållit henne fången efter ankomsten till Sverige. Den muslimska somaliska minoriteten i Göteborg – som gett Yi en fristad efter att hon sluppit från fångenskapen – antyds vara ansvarig för könsstympningen. Dessutom hängs ett stort företag i klädbranschen och även regeringen ut som medskyldiga.

De två återstående delarna ska levereras till tv-huset strax innan sändning. Visningen av den första delen sätter igång en händelseutveckling som tvingar Yi att gå under jorden. Yis vän, den homosexuelle dramatikern och före detta polisen Viggo Sjöström, dras motvilligt in i jakten på henne. Alla som riskerar något om Yis historia blir känd är henne också på spåren, naturligtvis i akt och mening att stoppa visningen av nästa avsnitt av dokumentären.

Det är en i grunden enkel intrig, som Åsa Lantz lyckas gjuta in en hel del spänning i. Efter hand, i takt med att hon övergår till att skriva en rakt berättad thriller med mer klichéartade actioninslag och alltmer endimensionellt skildrade karaktärer, mattas tyvärr intensiteten av. Då blir också luckorna i historien tydliga. När det är dags att knyta ihop trådarna blir vissa hängande i luften. Andra får författaren nästan slå knut på sig själv för att få ihop, och de oförutsägbara vändningar som var en behållning i bokens början får i slutändan mest draget av nödlösningar.

Åsa Lantz vill uppenbarligen mer än att berätta en rafflande historia. Hon använder deckarens själva raison d’être – att lura läsaren på villospår – för att utmana våra fördomar om exempelvis somaliska muslimer och fjolliga dramatiker. Allt är förstås inte vad det verkar vara. Det är en lovvärd ansats, men till slut blir det några sidospår för många. En mer koncentrerad historia hade kunnat göra det samhällskritiska anslaget gott.

Jörgen Andersson
vantinge@telia.com