En stridbar systers sjuttiotal
Jenny Maria Nilsson läser Ebba Witt-Brattströms självbiografi och hoppas den bidrar till upprättelse av en feministisk generation inte uppskattad enligt förtjänst.
Bildmaterial
Ebba Witt-Brattström med sin förstfödde son år 1979.
Ebba Witt-Brattström undervisar på 70-talet på IFFI, Internationella föreningen för invandrarkvinnor.
Kvinnokampsmärke från Femö kvinnoläger
Å alla kära systrar
Ebba Witt Brattström
Norstedts
Utkommer i dag
boken. Sensommaren 2005 lämnar Ebba Witt-Brattström Feministiskt Initiativ, partiet hon varit med att ställa på benen blott några månader tidigare. Det kan bli så när man är lite trött, kommenterar Tina Rosenberg, och de flesta inser då det nödvändiga i Witt-Brattströms brytning. Inte ens hon kan verka i ett parti med den attityden mot sig, och att verka är Witt-Brattströms grej.
Hon är stridbar. Ett klassfoto från Franska skolan, en av Sveriges sista flickskolor, inleder bokens första del. Ansiktsuttrycken på de 28 flickorna i övre tonåren är av typen mild, glad eller blygsam. Förutom i Witt-Brattströms fall. Hon står i mittraden med armarna i kors och med en utmanande och något road blick – hon tycks beredd.
Unga feminister bryr sig inte om tidigare generationers erfarenhet, har Witt-Brattström sagt. Är det så, är det idiotiskt. Å alla kära systrar är en självbiografi, menockså mer; en homage till de kvinnor som seglat med författaren på jämlikhetens skepp, en beskrivning av systerskapet och en gåva till historieskrivningen, en ansenlig gåva eftersom Witt-Brattström med sin forskarhjärna har paketerat den. Vem, vad, vilka, hur och när – här beskrivs den moderna kvinnokampens födelse. Boken är i tre kapitel och redogör för tiden 1971-1982. Självrättfärdighet och gnäll à la Jan Myrdal eller skvaller à la Lars Norén finns inte alls. Hon är saklig, sådär som man förr i tiden trodde enbart män kunde vara.
År 1890 håller Voltairine de Cleyre, amerikansk anarkist och feminist ,ett tal med rubriken Könsslaveriet. Det är till kvinnorna hon vänder sig: Fråga er själva: varför är jag mannens slav? Varför anses inte mitt intellekt likvärdigt hans? de Cleyre förväntar sig inte att män ska ge kvinnorna frihet, hon arbetar för att kvinnorna ska ta den.
Grupper med makt släpper inte taget om makten självmant, det visste de Cleyre och det vet Witt-Brattström. Hon väjer inte för beskrivningar av förtryck, tvärtom, men fokus är att engagera kvinnor, lyfta deras upplevelser, kvaliteter och historia – att bemyndiga gruppen kvinnor. Martyrskap vore kontraproduktivt och när Grupp 8 bildas år 1968 är stridsropet Gör motstånd – Gråt inte – Var glad – Gå till angrepp! Intellektuella kvinnor driver inte minst praktiska rättigheter och börjar bända in kvinnors värde hos kvinnorna själva.
Författaren Maria Wine fnös åt barnafödande och äcklades av ammande kvinnor. Nutida svenska feminister när ofta ett självförakt à la Wine och verkar tro att om de låter bli att amma och beter sig ansvarslöst så är det feministiska handlingar. Snarare genomsyras de av det maktperspektiv de säger sig vilja krossa. Det är en backlash när kvinnor tror att det ÄR problematiskt att ha den typen av kropp som menstruerar, blir gravid och förmår producera mjölk. Synen på kvinnokroppen har varit problemet, inte kvinnokroppen i sig.
Kvinnlighet ses som ett slavmärke, en påtvingad norm. Jag förstår om Witt-Brattström känner sig desillusionerad och sårad när yngre feminister förkastar det hon och Grupp 8 kämpade för. "Särartsfeminist", fnyses det, men det stämmer inte. Hon romantiserar inte det typiskt kvinnliga utan vill att kvinnor uppmärksammar den föraktfulla inställning de utsatts för och inte låter sig förminskas för sitt köns skull.
Witt-Brattströms kvinnokamp är en strid för kvinnans intellektuella och konstnärliga status. Det är ett av de viktiga slagen, det om attityden att kvinnors förstånd inte är lika gott som männens – det är på grundval av det kvinnor nekats självbestämmande. Ivar Lo talar föraktfullt om Moa Martinsson inför Witt-Brattström och hon glömmer det aldrig: Vi ville befria de kvinnliga författarna från århundradenas och samtidens hån. Och vi lyckades rätt bra.
Snarare än trötthet var det Witt-Brattströms kompromisslöshet i det hon tror för kvinnokampen framåt som fick henne att lämna FI. Hon övergav oss, sa min väninna angående Witt-Brattströms avhopp. Nog hade det varit spännande att se kombinationen Witt-Brattström och partipolitik. Å andra sidan skulle kanske inte den här utmärkta boken ha blivit till om en politisk karriär tagit tid.
För utmärkt är den. Formgivningen, typsnittet och urvalet av illustrationer är inte enbart bland det snyggaste jag sett utan också en madeleinekaka som för mig tillbaka till min tidiga barndom. Invändningar mot Witt-Brattström känns futtiga när man läser detta dokument i tre kapitel, med fyra längre intervjuer. Författarens förmåga att fläta information, politik och övergripande skeenden med sitt personliga liv är så sofistikerat genomfört och väl avvägt att jag undrar hur länge hon har skrivit på boken.
Witt-Brattström verkar omgruppera där borta i Berlin där hon numera bor. Hon har inte övergivit oss – hon är vår syster.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus