Blombladens hemligheter
Efter succén med ”En halv gul sol”, utkommer nu nigerianska Chimamanda Ngozi Adichies debut ”Lila hibiskus”, som är både lågmäld och brutal. Therese Eriksson gläds över ett möte med världen.
Bildmaterial
Chimamanda Ngozi Adichie.
Lila hibiskus
Chimamanda Ngozi Adichie
Översättning Ragnar Strömberg
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
---
boken. I faster Ifeomas trädgård i utkanten av nigerianska Nsukka, växer hibiskus. Inte knallröda som alla hibiskusar de hittills sett, utan lila. Syskonen Jaja och Kambili Achike besöker sina släktingar för första gången i tonåren, och inte minst Jaja fascineras av den ovanliga blomma som fastern experimenterat fram i sin prunkande täppa.
När de återvänder till hemstaden Enugu gömmer han ett skott från den sällsynta lila hibiskusen bland läskflaskorna i kylen, i väntan på plantering.
Men liksom litterära blommor sällan är det, är inte heller den violetta hibiskusen bara en blomma. Den är i stället en nästan övertydlig symbol för vad Jaja och Kambili möter i sin fasters hem, för det exceptionella och det växtkraftiga. En annan möjlighet – kan världen se ut också såhär?
Det är den upptäckten som ställer tillvaron på ända i Chimamanda Ngozi Adichies debutroman Lila hibiskus, som nu kommer i svensk översättning av Ragnar Strömberg.
Hade det inte varit för hennes internationella braksuccé med romanen ”En halv gul sol”, hade det här förstlingsverket förmodligen aldrig hamnat på svenska bokdiskar. Utan att ens ha läst den är jag därför ”En halv gul sol” tack skyldig, för ”Lila hibiskus” är en lågmält brutal och samtidigt envetet frihetslängtande berättelse jag inte hade velat vara utan.
Kambili, romanens berättarjag, och Jaja lever i en familj som styrs av en fars oförsonliga järnhand. Utåt sett är han en god medborgare som skänker av sina rikedomar till välgörenhetsprojekt, öppnar sitt hem för fattiga att äta sig mätta och, inte minst, står som ansvarig utgivare för tidningen The Standard – en regimkritisk publikation som utgör en ensam röst mot förtrycket i det korrupta Nigerias medielandskap. Lägg därtill att han är en flitig kyrkobesökare och god katolik, och det är inte svårt att räkna ut att han är en populär person både i kyrkbänken, på kontoret och bland folket i hembyn.
Men bland det de inte ser finns hans benhårda avståndstagande från sin egen, åldrade far (eftersom denne inte bekänner sig till katolicismen), hans utstuderade schemaläggande av barnens tid och de grymma våldsamheter han begår mot hustrun, Jaja och Kambili – vid varje enskilt tillfälle som de handlat på ett sätt som han inte anser vara förenligt med renhet och rättrogenhet.
Jajas och Kambilis tillvaro handlar uteslutande om flit, om att bli bäst i klassen och vara en god katolik. De dyra tv-apparaterna och stereoanläggningarna som hör en rik mans inredning till, har de aldrig använt.
I familjen Achike skrattar man sällan, och man talar heller inte i onödan. Före den avgörande vistelsen hos faster Ifeoma är Kambili knappt en människa, utan snarare en marionettdocka i sin fars händer. Hon är en produkt av hans idésystem, och har betydligt svårare än brodern Jaja att bryta sig loss och betrakta sin tillvaro utifrån. Hon är inte bara livrädd för sin pappa, hon håller honom också som förebild och hon älskar honom villkorslöst. Adichie skildrar rasande skickligt hur hon så sakteliga tar form, kryper ur sitt kuvade skal och får konturerna av en människa som lever i egen rätt.
I denna debut, skriven på ypperlig prosa, figurerar berättelsen om det samtida Nigeria lite i bakgrunden av vad som först och främst är en skildring av en enskild familjs undergång. Men konflikterna och korruptionen utgör fonden mot vilken familjen Achikes öde avgörs, och inget som sker mellan hemmets fyra väggar är oavhängigt det som händer där utanför. Religiösa och etniska motsättningar blandas med maktmissbruk, militärkupper och mutskandaler.
Nästan omärkligt flätar Adichie samman det lilla med det stora, och visar med all önskvärd tydlighet hur individen drabbas när kollektivet, i det här fallet främst representerat av fundamentalistiska katoliker, löper amok.
På sant thrillermanér bygger Adichie sin intrig till dels på läsarens förmodade rädsla, vilket fungerar utmärkt. Det vilar något ödesdigert över ”Lila hibiskus” som håller i sig från första till sista sidan, en oroande vetskap om att det kommer att krascha, på ett eller annat sätt. När det väl gör det blir man inte förvånad (även om det inte gick att förutse hur sammanbrottet skulle se ut), men inte heller så lättad som jag trodde. Anspänningen släpper, men ängslan för hur det ska gå för Kambili och hennes familj fortsätter att gnaga.
Adichie lovar ingenting, men jag vill åtminstone tro att den lila hibiskusen får slå rot.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus