Kvinnornas dubbla olycka
Talals hus
Terese Cristiansson
Forum
boken. Samtidigt som hjälpkonvojen Ship to Gaza stävar över Medelhavet läser jag en annons i fredagens Haaretz, den israeliska dagstidningen. Där skriver fredsorganisationen Gush Shalom att det är dags för staten Israel att infria sitt 17 år gamla löfte signerat i Oslo: att bygga och öppna en hamn i Gaza. I verkligheten väntar nu politisk upptrappning i stället för hamnbygge. Israel vill åter stoppa en konvoj. Det internationella samfundet höjer tonläget.
Det känns igen. Tidsperspektiven hisnar. 17 år. Och någonstans där försvinner, tror jag, inlevelseförmågan för vad det innebär att leva i detta limbo för en människa. Bortom all storpolitik, bortom den hätska retoriken som reflexmässigt skruvas på från alla oss som inte ens varit där; har vi överhuvudtaget fantasi nog att föreställa oss hur det är att leva i ett tättbefolkat ökenhelvete under blockad.
Det är där Terese Cristianssons reportagebok Talals hus kommer in. Den tar sin början strax efter det att Israel inlett sin rasande massaker "Operation Gjutet Bly" den 27 december 2008, då dess armé under de därpå följande 22 dagarna skickade iväg 8 000 missiler och granater. 1400 människor dödades och befolkningen bombades fullständigt tillbaka till stenåldern. Efter blixtkriget dröjde sig en bild kvar på Terese Cristianssons näthinna. En bild av en kvinna på väg att förlora sin son. Med den framför sig återvände hon till Gaza. Det hade gått några veckor sen bomberna slutade falla. Fredsförhandlingarna kom ingen vart. Biståndet nådde inte Gazabefolkningen eftersom ingen ville förhandla med Hamas. "Islamofob" och "antisemit"-tillmälen präglade debattklimatet.
Hon konstaterar att alla bara tycks se Gaza som en bricka i spelet. Terese Cristiansson låter liksom yr av utmattning inför situationen: hon vill inte skriva om det världspolitiska spelet, utan om människorna som lever där. Om den lidande kvinnan och hennes döende son.
Efterforskningar ledde henne fram till storfamiljen al-Samouni som drabbats på ett sällsynt grymt sätt: 29 ur familjen miste livet i "Operation Gjutet Bly". Hon flyttade in hos familjen, in i det bombade Talas hus. Där fick hon ta del av kvinnornas berättelser från kriget och vardagen: om den dubbla olycka som drabbar just dem. Fast i ett muslimskt samhälle där hon både drabbas av kriget (som dödar männen) och patriarkatet (som förhindrar henne, som kvinna, att yrkesarbeta och sörja för barnen efter mannens död).
Terese Cristiansson skriver fram denna kvinnornas vardag med oförställd journalistprosa. Impressionistiska anteckningar som vill lägga sig nära kvinnornas öden, därav lojala och tämligen okritiska. Det kan man kritisera, exempelvis gör hon ett halvlamt försök att ta reda på om al-Samouni har kopplingar till Hamas eller ej och om bombningen av deras hus därför på något – perverterat – sätt skulle varit befogat. Bättre är när betraktaren Cristiansson tillåter sig att vara just ganska okritisk, när hon bara hänger med kvinnorna och låter dem skildra deras styrkor och svagheter så att de verkigen blir komplexa, levande.
Det blir aldrig strålande journalistik av Terese Cristianssons bok. Men i dess bästa stunder lever den högt på att erbjuda oss berättelser och perspektiv som vi annars helt saknar tillgång till.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus