Ljus över skuggorna

Gunnar Bergdahl läser "Ut ur skuggan", Daniel Poohls och Mikael Ekmans nyutkomna historik över sverigedemokraterna och ser politiska spöken gå igen.

boken. "För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller."

Året var 1979 och texten ett flygblad undertecknat med den slogan – "Bevara Sverige svenskt" – som kom att samla de som knappt tio år senare ombildade den lilla sekten Sverigepartiet till sverigedemokraterna. Författare till dessa profetiska rader – visserligen tog det inte fyra år utan 27 innan vi fick Nyamko Sabuni som minister – var datateknikern Leif Zeilon, centralfigur i det tidiga sverigedemokratiska sällskapet.

Mikael Ekmans och Daniel Poohls gedigna bok om sd – Ut ur skuggan – tar avstamp där och följer sedan vad författarna valt att kalla "högerpopulismens" utveckling i Sverige fram till det skälvande nu som den påbörjade valrörelsen 2010 utgör.

Den är en i raden av böcker som nu ges ut om detta lilla parti som påstår sig vara så förföljt, förtryckt och ouppmärksammat. Med tidningen Expos arkiv i ryggen – Poohl är redaktören som tog vid efter Stieg Larssons tragiska död och Ekman tillhör tidskriftens researchers och gav, tillsammans med Stieg Larsson, ut bokens föregångare " Sverigedemokraterna - den nationella rörelsen" 2001 – radas fakta, bilder och uppgifter.

Man går igenom partiets oomtvistliga kopplingar till de nynazistiska grupperna och till den modebetingade skinnskallerörelsen och beskriver den maktkamp som ledde till utbrytningen av nationaldemokraterna och tillträdet av "de fyras gäng" – de som nu står i spetsen för sverigedemokraterna. Boken beskriver med vilken energi dessa har ägnat strategin att putsa på den främlingsfientliga retoriken.

Men denna väldokumenterade genomgång visar att det är en enda fråga som styr: kampen mot den så kallade mångkulturen. Boken är betydligt mer tillgänglig än sin föregångare, inte minst genom de insprängda intervjuer och politiska diskussioner den innehåller.

Finessen för sd i mångkulturkampenär förstås att oavsett hur mycket dess partiledning än hävdar att de representerar ett helt vanligt demokratiskt parti vet alla, väljare, politiska motståndare, de själva, att så inte är fallet. Det är naturligtvis anledningen till att radioprogrammet Kalibers avslöjande om vilka sånger som Jimmie Åkesson gladeligen stämmer upp i tryggt sällskap av meningsfränder inte blev den skandal det är. Ingen överraskning, inget mediedrev. Det är ju sådana de är bakom det silade snacket. Där hittar man en högerpopulistisk unken nationalism rotad i blodmystik, en förlegad längtan tillbaka till en orörd nationalstat där folket firar svenska traditioner i hemmapysslade folkdräkter, en förändringsskräck och en önskan om isolering. Detta i en värld där kommunikation över gränserna exploderar och EU är en realitet. Som om globaliseringen är en modenyck.

I ett intressant del av boken skildrar författarna den paradox som partiets beskrivning av det demokratiska Sverige utgör. Just nu läser du till exempel en recension i Helsingborgs "Pravda". "DDR-Sveriges" lokala försvarare. "Etablissemanget" har förvandlat Sverige till rena diktaturen där sd är förtryckt och tystat. Demokratin är ett skämt och sanningar om invandringens konsekvenser förbjudna. Samtidigt är sd ett föga interdemokratiskt parti där enskilda medlemmar inte längre kan motionera till partiets landsdagar (då blir det för mycket stollerier), ett parti vars centrala partifunktionärer är betalda med de kommunala partistöd partiet får efter valframgången 2006, vars möten skyddas av svensk polis och som är på väg in i en valrörelse med en större budget än flera av riksdagens partier. I verklighetens enparti-diktatur DDR såg det sannerligen annorlunda ut. I det demokratiska Sverige har även sd all rätt att framföra sina uppfattningar. Den förföljelse enskilda medlemmar har råkat ut för – förlorade jobb etc – är något som också det dokumenteras i boken. Precis som de än grövre övergrepp en del av partiets sympatisörer begått under åren.

"Ut ur skuggan" avslutas med ett kapitel som spekulerar i den svenska högerpopulismens nära framtid. Ska den nya strategin - "vi är inga främlingsfiender men ut med alla invandrare" – föra denna slipsförsedda nya generation av karriärsugna högerpopulister till riksdagens plenisal? Författarna gissar att så blir fallet. Motorn i den utvecklingen skulle vara de svenska väljarnas svikande partilojalitet. Man röstar spontant och allt mindre partitroget. I sitt försök att kopiera Dansk Folkepartis framgångar vill sd ständigt sätta invandringen överst på alla politiska agendor. Kommer man verkligen att lyckas?

Personligen tror jag inte det. Skälet är enkelt. Invandringen är inte den stora ödesfråga sd vill göra den till. Häromveckan kom SOM-institutets vetenskapliga attitydundersökning. Resultatet pekade i en helt annan riktning. Svensken, den där blågula människan med rötter i svenska språket, är öppen för fakta och tolerant mot medmänniskan. Få tror att detta invandringsfixerade partis representanter kan hantera politikens alla utmaningar om jobb och välfärd. Bortkastade missnöjesröster ändrar inget. Det inser mer än 96 procent av svenskarna.

De ser nämligen igenom det Jimmie Åkesson-språk som partiet använder sig av. Som det hette i en intern strategidiskussion daterad 2004: "Man säger inte ´Sparka ut svartskallarna!´, man säger, till exempel, verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella och icke assimilerbara element , man säger inte att man skall ´Hänga landsförrädarna!´, man säger att man skall utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intressen, man säger inte ´Bögarna tillbaka in i garderoben!´, man säger ´Bevara kärnfamiljen!´ "

Ut ur skuggan med ett och samma budskap. 1979 som 2010.

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06