Från Glumslöv till glömskan

Crister Enander läser en biografi över författaren Amelie Posse och följer ett liv i 1900-talets virvlar.

boken. Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som fallit ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ovanför fiskebyn Ålabodarna, precis där backarna med alla åkrarna uppifrån Glumslövs kyrka böljar brant ner mot havet. Rapsfälten lyser stickande gula mot det blå Öresund och därute syns Ven i soldiset såsom svävade ön en halvmeter ovanför havsytan.

Amelie Posse, och hennes familj, bor i det vackra Maryhill, en slottsliknande trävilla – numera riven. Hon får röra sig fritt, hon springer omkring som hon vill. Ner till tant Johanna, fiskaränka, och besöker henne i det trånga lilla trähuset. Familjen Posse får många besök, även långväga gäster rullar in med sina vagnar på gårdsplanen eller – som kung Oscar II – lägger till med båt vid bryggan. Fint folk från trakten gör visiter. Det är alltid liv och rörelse. Hennes farfar är förre statsministern Arvid Posse och hennes morfar är Gunnar Wennerberg, politiker och riksdagsman men mest känd som han med Gluntarne.

Hennes far, greve Fredrik Posse, är framgångsrik företagsledare som främst ägnar sig åt järnvägsbyggen. Den 22 augusti 1897 avlider han oväntat. Idyllen krossas. Det visar sig att han efterlämnar stora skulder. Gunhild Posse, modern som har återkommande besvär med nerverna, tvingas fatta beslutet att de måste sälja gården och flytta – in till Lund.

I en av sina självbiografiska böcker, ”Kring kunskapens träd”, skildrar Amelie Posse hur hemskt det var att lämna Maryhill. Familjen får efter ett tag flytta in på Grönegatan, mitt emot Katedralskolan. Det är trångt, det är mörkt, det är litet och instängt, skriver hon indignerat. Tills hon inser att sanningen är att de faktiskt bor i en flott våning. Ekonomiskt är det däremot värre. De lever på nåder – utelämnade till släktens givmildhet och välvilja.

Det dröjer inte länge förrän den spontana och självständiga Amelie Posse upptäcker att hon har fallenhet för såväl konst som musik utöver det vanliga. Och snart växer hennes popularitet. Hon blir flitigt uppvaktad av bland andra Hugo Alfvén och den unge Vilhelm Ekelund skriver vackra kärleksdikter till henne. Men hon förlovar sig i maj 1902 med den allvarsamme och svårmodige Andreas Bjerre.

Livet ändrar nu drastiskt karaktär. Motgångarna kommer slag i slag. Äktenskapet är inte den skira dröm hon längtat efter. Hennes man har stora problem med sina nerver, och måste under långa perioder leva ensam och på kurorter. Han har återkommande alkoholproblem. När de mitt under sin bröllopsresa får brev hemifrån skakas paret om ordentligt. Andreas Bjerres bror Poul Bjerre, den kände introduktören av Freuds läror i Sverige, ska gifta sig med Amelie Posses mor!

Dessutom får Amelie veta att hennes far avled i syfilis och att hennes mor blivit smittad – och att risken finns att även barnen, alltså hon själv, fått den tabubelagda sjukdomen.

Amelie Posse är till sin natur präglad av uppväxtårens ombonade idyll. Hon bibehåller livet igenom känslan av att vara utvald, att vara speciell. Hur stora motgångar eller svårigheter hon än möter är det hennes fasta och orubbliga övertygelse att hon kan övervinna dem. En del naivitet, detta att se det som självklart att vara en av de privilegierade och utvalda, samsas med en lika stor del stålhårt mod, en enorm beslutsamhet och järnvilja när omständigheterna kräver det.

Hon är på inget sätt en alltigenom sympatisk människa. Alice Lyttkens gör till exempel den iakttagelsen att Amelie Posse är en ”entusiastisk russinplockare”, det är alltid de intressantaste människorna hon lägger beslag på vid bjudningar och andra tillställningar. Däremot har hon inget av ståndshögfärd över sig. Det är människorna sådan de är i sig själva hon är intresserad av. Hög eller låg, fattig eller adlig, kvittar lika. ”Hon var en hel ståndscirkulation i sig själv”, skriver Gabriel Jönsson.

Förhållandevis sent inleder Amelie Posse sitt författarskap. Bakgrunden till den första boken ”Den oförnekliga fångenskapen”, som utkom 1931, var hur hennes dåvarande man, den tjeckiske konstnären Oki Brázda, internerades under första världskriget på Sardinien och hur tvingades kämpa hårt för att de italienska myndigheterna skulle släppa honom. Boken blir en succé bland såväl kritiker och allmänhet. Tre upplagor trycks snabbt och den översätts till flera språk.

Därmed inleder Amelie Posse sitt självbiografiska författarskap som kom att omfatta elva volymer (den sista postumt utgiven av Barbro Bang Alving). Hennes stil är högst personlig. Det finns något direkt i tilltalet som skapar en stark känsla av intimitet. Hon bjuder på sig själv. Att hon skarvar en hel del, gärna förbättrar en bra historia och slätar över annat, framgår tydligt av den imponerande grundliga och betydelsefulla biografin En ande som hör jorden till som Eva Strömberg Krantz skrivit om Amelie Posse. De yttre dragen är alltså välkända från Posses egna böcker, mer förvånande är att hon även hade två längre och seriösa lesbiska förhållanden, dels med Elisabeth Thiel, dels med den polska konstnärinnan Het Kwiatkowska.

Amelie Posse befinner sig ständigt på resande fot. Det är enbart krigen som förmår henne att stanna i Sverige. Hon bor under flera år i Rom, och tillsammans med sin andra man Oki Brázda köper de slottet Lickov i närheten av Zatec i Tjeckoslovakien.

Under Andra världskriget är Amelie Posse hektiskt aktiv; hennes lilla lägenhet i Stockholm förvandlas till en sorts sambandscentral för flyktingar. Hennes insatser för att rädda tjecker och andra från en säker död är legendariska. Kriget och nazismens ger henne ingen ro. Hon vill göra en insats. När hon befinner sig på en av sina många sjukhusvistelser, denna gång på Lunds lasarett, skriver hon i brev till Emilia Fogelklou: ”Ibland när jag ligger och lyss till regnet där utanför, tycker jag det är mänskoblodet jag hör som i strömmar forsar ner och rinner ner i jorden.”

Tisdagen den 9 april 1940 – samma ödesdag då Norge och Danmark ockuperades av tyska trupper – hölls det första mötet i det som skulle bli Tisdagsklubben, en hemlig antinazistisk grupp som arbetade för att sprida kännedom om nazisternas brott och framställa informationsmaterial att sprida ute i landet. Genom Tisdagsklubbens försorg spreds även böcker och artiklar som den svenska censuren stoppat. De kartlade nazisympatisörerna och klubbar – eller ”celler” – bildades över hela landet. Initiativtagare var Amelie Posse och många av tidens aktiva antinazister – oavsett politisk tillhörighet – anslöt sig. Bland andra Marika Stiernstedt, Ivar Harrie, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, Ture Nerman. Huvudsyftet var att bilda grunden för en motståndsrörelse om Sverige skulle bli ockuperat.

Eva Strömberg Krantz ”En ande som hör jorden till” är gripande läsning om ett kvinnoöde som förblivit märkligt okänt i modern tid.

Det är en grundlig och gedigen biografi, skriven med stor sakkunskap och inlevelseförmåga.

Det är, kort sagt, en angelägen bok om en kvinna som aldrig, trots tidens inställning, lät sig hindras av det faktum att hon var kvinna.

Crister Enander enander@kajen.com