Kläder i takt med tiden
Ett lands dräktskick, skriver Tonie Lewenhaupt,
som om ordet vore alldeles självklart att slänga sig med, är lika legitimt
att prata om som dess statsskick.
Bildmaterial
Tonie Lewenhaupt läser i sin senaste bok av tidsandan som bär upp kläderna. Här krinolin, kjolar och stålställningar som underkläderna tog sig ut på 1800-tal.
Tonie Lewenhaupt.
Inte bara mode – samhället som modeskapare
Tonie Lewenhaupt
Atlantis
boken. Just detta med nationer är också vad som skiljer Inte bara mode – samhället som modeskapare från författarens till viss del snarlika ”Kläders tysta språk”, utgiven 2005. Omslaget till ”Inte bara mode” visar en fabrik som bolmar ut rök medan rader av människor är på väg in till nästa skift. Där, i en framväxande ny arbetsmarknad, mitt i samhällsutvecklingen, skapades modet, menar Toni Lewenhaupt. Varje gång ett dräktskick ska förklaras, gör hon därför nedslag i vitt skilda tidsepoker.
Hamnen i 1500-talets Marseille, där handelsfartyg lägger till för att för första gången erbjuda färgat bomullstyg från Indien, Persien och Turkiet. 1700-talets fascination för pressveck i linne; 1800-talets introduktion av cykeln – som i Sverige medverkade till att avskaffa ”evighetslånga snärjande tyglängder” till förmån för pösig vadlång knäbyxa, byxkjol och korta kjolar under vilka kvinnoben får lov att både synas och röra sig.
Lewenhaupts sätt att berätta är till hälften auktoritär historiker, till hälften adjektivmissbrukare. Kombinationen ger ett språk så vackert att läsaren då och då tvingas avbryta, hämta ett glas vatten och andas ut. ”Inte bara mode” är skriven med hjälp av en tsunami av kommatecken. Kopplingarna mellan oväntade branschutvecklingar och folkets utseende slår ner som plötsliga hagelskurar. ”Den lilla svarta” får sin förklaring i hur oerhört lönsamt det var för de skräddare som kring sekelskiftet sydde upp sorgkläder. Anledning att sörja finns ju alltid, och till slut hade en grund lagts där den svarta klänningen, oavsett modell, alltid sålde in en kvinna som värdig och respektabel.
Första världskriget dödar däremot framgångarna för en hel del begravningskollektioner. Soldatänkor och deras anhöriga fyller plötsligt Europas storstadsgator ”likt en svart flod och flera nationer börjar signalera att ”sorgkläder undanbedes” för att helt enkelt inte avskräcka soldater på permission.
Lewenhaupt är också inne och nosar på hur gymnastikdresser i frotté kunnat bli vardagsutstyrsel i vår tids Los Angeles. Hon menar att det var just drömmen om sport och fritid som befriade den amerikanska konfektionen från sitt eviga kopierande av franskt mode. Enter Tommy Hilfiger. Enter Ralph Lauren.
Författarens passion och kunskap vad gäller de tidiga 18- och 1900-talen, äger annars ett par kilo tyngre än hennes analys av det som ligger nära i tiden.
I ”Kläders tysta språk” hette det att unga människor följer ett gatumode indelat i stammar, revir eller klaner och att bara de medverkande kan förstå gatumodet. ”Stammens revir är gatan och klubben. Vissa gator, särskilda klubbar, endast medlemmar äger tillträde. När modevärlden försöker hänga med och göra sin version blir resultatet bara patetiskt.”
I ”Inte bara mode” är unga fortfarande just ”städernas stamfolk som markerar sina revir i det vidsträckta rike som klubblandet utgör” men här är plötsligt modevärldens försök att sälja kläder till den här gruppen inte alls patetiskt utan en självklarhet. ”Stamfolken” jämförs med städers gamla indelningar i adel, präster, borgare och bönder vilket är en så grov överdrift att jag inte vet var jag ska börja.
Lewenhaupt har rätt i att klädindustrins regelverk nu omfamnas av tonåringar på ett annat sätt än tidigare. Men jag önskar att hennes nästa bok öppnar upp för att det är samma industri som också fört de så kallade ”stamfolken” eller “subkulturerna” närmare varandra till en mer unison och mänskligt enad generation. Det skulle bli en helt igenom fantastisk läsning
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus