Tillbaka till ruta ett

Mordet på Olof Palme är ett aldrig utläkt sår i den svenska samhällskroppen. Åsa Moberg har läst Hans Hederbergs nyutkomna essäbok "Offret & gärningsmannen".

boken. Två gånger har det hänt att jag spanat in någon på långt avstånd i folkmassan i Stockholm på grund av personens starka utstrålning. En gång i början av 80-talet på Brunkebergstorg visade det sig vara Olof Palme. Nästa gång, på Rörstrandsgatan i slutet av 80-talet, var det Christer Pettersson. Om dessa båda har det kommit en ny bok. Finns det något att tillägga efter alla dessa år? Ja verkligen, det visar Hans Hederbergs Offret & gärningsmannen – En essä om mordet på Olof Palme.

Alla som är det minsta intresserade av det svenska samhället, dess debattklimat, politik och socialpolitik rekommenderas denna tudelade essä. Tyngdpunkten hamnar på gärningsmannen, kanske för att Hederberg är den förste skribent som fått tillgång till Christer Petterssons journaler och därmed kan presentera nytt material.

Men på alla nivåer av dramat redovisas här i lågmäld ton en lång en serie omständigheter, i stort sett utan kommentarer, som övertygar mig som läsare om det rimliga i att beteckna Pettersson som gärningsmannen, trots att han friades i Svea Hovrätt fast han fälldes in tingsrätten.

Lisbeth Palme sa till Hans Hederberg fyra år efter mordet att det borgerliga Sverige tog revansch på Olof Palme genom att släppa ut hans mördare på gatan.

I bokens epilog noteras hennes iakttagelse att hovrättspresidenten Birgitta Blom var gift med en moderat riksdagsledamot, vilket ingen gjorde någon affär den gången. Men senare fick Lisbet Palme veta att Birgitta Blom också satt i styrelsen för stiftelsen Svenska Dagbladet. Eftersom den tidningen stod för den salongsfähiga grenen av det utbredda borgerliga Palmehatet kan man hålla med Lisbet Palme om att Blom borde ha förklarat sig jävig.

Att domen mot Christer Pettersson inte kunde fastställas i hovrätten berodde bland annat på att rättsväsendets tjänstemän i missriktad hänsyn mot Lisbet Palme lät bli att banda förhören med henne. Ingen klargjorde vilka följder den bristande dokumentationen kunde få, kanske för att förhörsledarna inte själva begrep det.

Bokens Palme-porträtt ringar in det välorganiserade Palme-hat som med bredde ut sig åren före mordet.

En hatrörelse drevs från Stöllet i Värmland av läkaren Alf Enerström och hans hustru, skådespelerskan Gio Petré, med talrika Palme-fientliga annonser i pressen. Varifrån kom pengarna?

Hederberg refererar till den pensionerade fastighetsmäklaren Ragnar Bjurfors memoarer när han berättar hur pengar samlades in: Bjurfors fick i sitt hem i Portugal hösten 1985 besök av två damer som uppgav sig samla pengar till Doktor Alf Enerströms fond för att störta Olof Palme.

En av damerna hette May Thunholm, gift med en av landets mest respekterade näringslivsmän, Lars-Erik Thunholm, som nyss pensionerat sig från ordförandeposten i Skandinaviska Enskilda Banken. Det är ett minst sagt överraskande namn i sammanhanget. Hustrun till en bankman kan förvisso agera på eget initiativ, men frågan om Thunholm finansierade Enerström är oundviklig. Thunholm nekade när tidningen Arbetet frågade.

I sammanhanget ter det sig än mer anmärkningsvärt att Thunholm efter sin hustrus död gifte om sig år 2000 – med Gio Petré. Om Enerström meddelas här att han blev indragen i en skottlossning 2003 och dömdes till rättspsykiatrisk vård med diagnosen vanföreställningssyndrom.

I bokens andra del, om Christer Pettersson, blir kontrasten mellan historiens galna framskridande och författarens torra stil än mer effektiv. Vem var denne riksgalning, som med nästan skrämmande bravur spelade storsint förlåtande mot rättsväsendet när han blev frikänd av hovrätten? Att han hade gått på Calle Flygares teaterskola och varit en begåvad skådespelarelev framkom då i medierna.

Här får vi veta yrkesplanerna när skådespelandet inte lyfte: han skulle gå i faderns fotspår och ägna sig åt bokföring och ekonomisk rådgivning. Hederberg citerar övervakarens trosvissa stöd för moderns förslag att de, far och mor, skulle se till att Christer fick sin egen bokföringsrörelse. Än så länge behöver han gå i lära hos sin far.

Förmodligen är det mina egna fördomar som förklarar överraskningen över Pettersson medelklassbakgrund. Christer Pettersson var mycket intelligent, IQ 130 (dock inte lika hög som Palmes, som hade 154.) En period arbetade Pettersson i filmbranschen, hos filmproducenten Bosse Wanngård. När arbetsgivaren upptäckte hans checkbedrägerier mot kontoret försvann han.

Vid denna tid hade Christer Petterssons narkotikamissbruk blivit etablerat, han hade börjat sin fängelsekarriär och hans mångåriga kontakt med psykiatrin var intensiv. När han behövde pengar och föräldrarna inte gav honom några slog han in en ruta i Wanngårds kontor, tog förre chefens kavaj från en stolsrygg och fann 9000 kronor i kontanter. Den julaftonen, 1969, köpte han amfetamin för 3000 kronor. När han på nyåret återvände till föräldrahemmet körde pappan honom till psyket på Danderyd. En av många intressanta bihistorier här handlar om psykiatrin.

Boken ger en utförlig bild av en märklig kriminell karriär. Slumpen ordnar så att en fängelsekund som personifierar Palme-hatet, den då mycket omskrivne bombmannen Lars Tingström som sprängde åklagaren Sigurd Denckers villa i luften, kom att bli en av Christer Petterssons närmaste vänner, liksom knarklangaren och vapenhandlaren Sigge Cedergren. Av den sistnämnde fick Pettersson i stort sett gratis knark, mot tjänster av typen beskydd och vapentransporter.

En kränkt narkoman med superkort stubin, med tillgång till vapen och noll impulskontroll, det är den bild Hans Hederberg ger av hur själva mordet gick till.

Men det är på sätt och vis en mindre viktig detalj i denna breda målning av hur illa det kan gå när en mycket aggressiv och utagerande människa blir brännpunkt för ett politiskt hat som tillåtits fritt flöde också i de förnämsta kretsar.

Åsa Moberg