Don't mention the war
Bildmaterial
Martin Kellermans Rocky i ett nötskal.
Rocky #18
Martin Kellerman
Kartago Förlag
Serier. År 1998 såg serietidningsbjörnen Rocky dagens ljus. År 2010 tilldelades hans tecknare Martin Kellerman Bellmanpriset för sina stockholmsskildringar. Däremellan får man väl säga att Rocky gjorde karriär – och arbetsmyran Kellerman med honom. Eller som Rocky själv uttrycker det i senaste albumet (det artonde i ordningen), på sitt sedvanliga matter-of-factiga sätt: "I vanliga fall kan man summera det gångna året eller decenniet med ett – okej, det sög, men NU blir det andra bullar! Men 00-talet gick fan inte av för hackor för min del! Jag tror fanimej jag peakade där nånstans också, till råga på allt!"
Jag har haft ett lite gnälligt förhållande till Rockys senare album och inte skrattat lika rått och hejdlöst åt hans och hans vänners struntpratande glidartillvaro. Det är som att varken dramaturgi (i antihjältens tecken) eller samtidskommentarer riktigt har levt upp till mina högt ställda förväntningar vad gäller träffsäkra plumpheter och allmänna motgångar. Som att Rocky blivit en industri och fått det lite för gott ställt på kuppen.
Men sen har det dykt upp några dagstrippar som varit riktigt, riktigt bra – och detta album rivstartar just med en av dessa, en dialog som börjar med Lars von Triers "Antichrist", och slutar i bytta-roller-experimentet om en man som har samma svaga punkter som brudarna i "Sex and The City" – märkesskor och dildos blir då sneakers och lösfitta – verkligen skulle beskrivas som "en stark man som tar för sig".
Annars blir det en hel del barhäng, man sitter och pratar runt bord i olika städer. Men mest i Stockholm – och så en månads vistelse i svenskstaden Berlin, vilket är min personliga höjdpunkt i detta album, med sin mycket långt drivna don't mention the war-feeling.
Det är allt ifrån ett Tourettesbetonat "Tack för maten, Adolf Hitler diskar faten" till ett mer invecklat samtal där Hitler och nazisterna får bära de hittills oanade kodnamnen Gubbgnutten och gnuttarna. Vilket får en ytterligare twist när Rocky och Klasse besöker Sachsenhausen, en idé som Rocky lobbar in med följande ord: "Ska vi inte åka till det där koncentrationslägret? Det kanske vore kul? Eller inte kul men lite fasansfullt sådär..."
Detta besök plus en visit till det ytterst svårbefintliga Stasi-arkivet ute på Normannenstrasse, speglar underhållningsindustrin från en ovanlig vinkel, med betoning på totalitära regimer med extremt kontrollbehov. En hållning som Rocky för övrigt kan identifiera sig med lite väl mycket... Själv skrattar jag så jag gråter.
En stor del av behållningen med Rocky är annars att han aldrig kan omfamna situationen precis när den infinner sig (om han inte är berusad, vill säga). Som en helt vanlig jävlig vinterdag i Stockholm, när hans kompisar plötsligt kommer farande i bil, tvärbromsar framför honom, och ska dra med honom på fest utomlands, det är bara att åka hem och hämta passet: "Jag som just stod och tänkte att livet var tråkigt och hopplöst och så kom ni och vips så är livet plötsligt fullt av panikartad ångest!"
All min sympati och alla mina asgarv med det ängslige kontrollfreaket Rocky som inte gillar överraskningar och hellre fångar dagen i en serie än in real life.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus