Den tigande svenska tigern
Peter Fällmar Andersson har läst Mats Delands strama uppgörelse med svensk försiktig utrikespolitik från Andra världskriget till i dag och Henrik Petersen har hittat ett ungerskt ljus i Förintelsens mörker.
Bildmaterial
Purgatorium
Mats Deland
Atlas
boken. Med juridiken vill människan skapa ett system av samspelande paragrafer som ska hjälpa oss att skipa något så undflyende som rättvisa. Det här kan fungera dugligt i civila mål, men vid krigsbrott lyckas juridiken sällan övervinna politiken. Det finns för många som har för mycket att förlora för att man ska kunna enas om att söka sanningen. Medan jag läser Mats Delands strama uppgörelse med Sveriges pragmatiska - eller om man så vill ryggradslösa – inställning till andra världskrigets krigsförbrytare dyker dilemmat upp överallt.
I Spanien vill domaren Baltasar Garzón ge upprättelse åt de hundratusentals människor som mördades under det spanska inbördeskriget och senare under Francos diktatur, men blir istället avstängd från sin tjänst för att ha överträtt sina befogenheter.
I USA bestämmer man sig efter 50 år för att utvisa den 85-årige koncentrationslägervakten Anton Geiser till Österrike.
I München pågår rättegången mot den sjuke 89-årige före detta lägervakten John Demanjuk, anklagad för att ha varit delaktig i 27 900 fall av mord i Sobibor.
I Stockholm sitter en 33-årig Kosovoserb häktad för grovt folkrättsbrott i staden Pec 1999. Samtidigt anklagas det svenska företaget Lundin Oil, med en före detta svensk statsminister och en blivande utrikesdito i styrelsen, för brott mot mänskligheten i Sudan.
"Purgatorium" är en stramtredovisande och ibland ganska splittrad berättelse, men också en initierad introduktion som drar en intressant linje från då till nu. Mats Deland börjar med att berätta om de letter som var involverade i tyska massmord under andra världskriget och om hur ett antal av dessa krigsförbrytare sedan kom till Sverige som flyktingar.
Efterhand släpper han sitt exempel och gör en översikt av hur olika länder förhöll sig till frågan om krigsbrott. Här sänker han exempelvis betydelsen av den underjordiska nazistiska organisationen Odessa. Bara ett femtiotal åtalbara krigsförbrytare hamnade i Argentina och ungefär lika många till i övriga Latinamerika. De flesta av världskrigets förbrytare kunde fortsätta sina liv i Europa. Många av dem som ändå måste fly fick hjälp av statliga myndigheter.
Mats Deland menar att myten om Odessa har tjänat efterkrigstidens politiska ordning: genom att tala om en underjordisk naziorganisation kunde man dölja den hjälp nazisterna fick av det omgivande samhället och ge sken av att krigsförbrytarjakten var mer intensiv än den egentligen var.
Till sist mynnar Delands forskning ut i en sträng kritik mot den svenska "följsamheten".
På våren 1944 förklarade Östen Undén, folkrättsexpert på UD, att prioritet ett för Sverige var att undvika alla utlämningsmål som kunde bli politiskt pinsamma. För att undvika detta hade man två strategier. Antingen försökte man undvika att misstänkta personer kom in i landet. Om de ändå lyckades med detta försökte den svenska staten få dem att lämna Sverige så fort som möjligt, innan något annat land begärde dem utlämnade.
Mats Deland förklarar Sveriges agerande med krass pragmatism: "Det finns helt enkelt inga säkra, kortsiktiga vinster med att beivra krigsförbrytelser. Det är en kostsam verksamhet, både ekonomiskt och politiskt, och det är en verksamhet där resultaten är osäkra och svåra att värdera".
Deland argumenterar för att krigsförbrytarrättegångar måste bli vardag och skriver: Mänskliga rättigheter är inget värda om det inte finns sanktioner för dem som bryter mot dem". Han tror på juridikens kraft, men för det krävs att hela världen accepterar internationella krigsförbrytardomstolar. En förutsättning för det är en osannolik insikt om att vissa länder inte står över krigsbrott. Även den mäktige, eller vinnaren, måste ställas till svars om internationell juridik ska bli något annat än godtycklig.
Förra året menade en före detta åklagare vid Nürnberg-rättegångarna och pionjär i internationell rätt, Benjamin Ferencz, att det finns fog att åtala George W. Bush för brott mot mänskligheten för att ha startat ett olagligt krig.
Purgatorium, skärselden, är den plats där katoliker tror att själar renas i väntan på att få inträda i saligheten.
Än så länge kan det internationella samfundet i regel bara enas om att det är odiskutabla förlorare, som nazister eller serber, som bör genomgå det reningsbadet redan här på jorden.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus