Dikt ur massgravens djup
”Genialitet är inte en gåva utan ett sätt för människor att under desperata
förhållanden tolka livet”, skrev existentialisten Jean-Paul Sartre. Vi
skulle kunna byta ut ”genialitet” mot ”kärlek”, eller för den delen använda
vilket som helst av orden, när vi talar om den ungerske poeten Miklós
Radnóti.
Bildmaterial
Krig, död, kärlek
Miklós Radnóti
Översättning Ove Berglund
Brända Böcker Förlag
boken. Miklós Glatter, som han egentligen hette, föddes 1909 i en judisk familj, som skingrades när han kom till: Hans mor och en tvillingbror dog vid födseln, något som starkt kom att prägla hans identitet.
Uppväxten blev heller inte särskilt judisk. Själv såg han sig helst som ungrare, men knappast ur ett särskilt nationalistiskt perspektiv.
Dikten ”Jag kan inte veta” skrevs under ockupation och krig 1944, och gestaltade otidsenligt en ”fosterlandskänsla” på enbart konkreta minnen (som inbegrep ”grodor, oxar, gårdar, en butik”). I hemlandet där antisemitismen var stark, sågs hans hemkänsla i det ungerska inte desto mindre som provokativ. Av såväl ungrare som judar.
Att den livshistoria som sedan blev Radnótis kan rymma dessa dikter är oerhört. I upprepande perioder om flera år befann han sig i nazistiska arbetsläger, och fortsatte ändå att författa.
Det brukar sägas att finsk-ugriskan inbegriper få språk, men det är inte sant, förgreningarna är rätt många.
Dock påminner ungerskan inte om ett enda av de stora imperialistiska språken. Detta diskursiva faktum – även om det tar emot att använda nationella referensramar – måste innebära en skillnad. Och förlåt min generalisering, men en ton som finns hos Radnóti återfinns i till exempel filmer av Béla Tarr: Den tysta humorn, den plirande sorgen. Omöjlig att inte älska.
Men utsattheten här är också extrem. En av Radnótis dikter beskriver livet som ”vansinne”. Livet är inte hans, det rör sig genom honom, omkring honom, opersonligt, som en hasande ”ängel”. Förnimbar intill honom som en ”gräshoppas språng”. Denna frätande ”ängel” tycks i vilken form som helst kunna hitta hans mors grav, och uppviglande förhöra henne om det var värt att dö för en sådan som han.
Trots den genomsyrande skuldkänslan strålar hans dikt av en självdistans och ett slags trotsig beredskap. Bildspråket i hans ängladikt är stillsamt på ett sätt som för en svensk kan påminna om Tranströmer: ”Den tittar på mig ibland och river av blad i förväg på almanackan.” Till och med frestelsen att göra av med sig själv avfärdas med en lekfull visualitet: ”Och på bordet vaknade och blänkte kniven.”
Så åter till citatet jag inledde med. ”Genialitet är inte en gåva utan ett sätt för människor att under desperata förhållanden tolka livet”. Vi byter ut ”genialitet” med ”kärlek” och menar med det ordet här en empati med det levande som inte nödvändigtvis inbegriper egen delaktighet eller ens närvaro.
För hur annars fatta detta projekt? Åtta av dikterna är postuma; funna i en anteckningsbok i Radnótis kläder då hans kropp identifierades i en massgrav i nordvästra Ungern 1946.
Jag avslutar med att citera den absolut sista dikten han skrev – strax innan han själv arkebuserades...
Alla omdömen om denna blå diktbok blir sedan såklart bara floskler.
Jag föll vid hans sida, han rullade över,
kroppen som en sträng på väg att brista.
Nackskott. – Det blir också ditt slut…
ligg nu bara still, viskade jag till mig själv.
Döden ska blomma ut ur ditt tålamod.
Der springt noch auf, hördes där ovanför.
På mitt öra torkade lerblandat blod.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus