Recept på en Boss
Bildmaterial
Stig Hansén.
Springsteens hjärta, boom-boom
Stig Hansén
Hjalmarson & Högberg
boken. Rockmusik är en projektionsyta. Magin skapas i ett utrymme där text, musik och uttryck möts; ett slags ingenmansland dit alla har fritt tillträde men ingen har äganderätt, och som går att kolorera med privata minnen och erfarenheter.
Få lyckas som Bruce Springsteen skapa dessa (manliga) känslorum – inte sällan gestaltade genom en landsväg, två filer i strålkastarbelysning. "Thunder road" som leder bort från "a town full of losers" och bär på ett löfte om frälsning, kanske någonstans i natten, kanske bakom nästa krök.
Men vad exakt är det som får fantasin och känslominnet att vakna? Hur skapas berättelsen som på samma gång är så klar att den ryms i några kondenserade rader men ändå säger något unikt till varje person som träder in i den?
I Springsteens hjärta, boom-boom söker Stig Hansén främst svaret i Bruce Springsteens texter. Han läser dem som en chiffernyckel, sökande hans syn på kvinnor och hans förhållande till kärleken. Det är en bok som inte sällan liknar en essä och som via skivkonvolutens textblad passerar ett otal Springsteenkonserter, personliga associationer och vallfärder till rockmytologiska urkällor som Freehold i New Jersey eller The Bands och Bob Dylans kanoniserade hus Big Pink.
Kort sagt: ungefär det material som finns att tillgå om man ska försöka fördjupa bilden av Bruce Springsteen (även om den sistnämnda utflykten nog snarast finns med som ett sätt att beskriva författarens passionerade förhållande till rockmusik i allmänhet).
Ändå hajar jag till först när Hansén mot slutet av boken retoriskt frågar vad som hade hänt om Springsteen hade missat sin uppkörning. Inte för att formuleringen är så exceptionellt välfunnen (skriver bra gör förvisso Hansén rakt igenom), snarare för att det är ett av få tillfällen han lyfter blicken och försöker omfamna något större än de enskilda orden. Oftare är analysen förbluffande tunn. Som när Hansén försöker fånga essensen av "I'm on fire" från "Born in the USA" (Springsteens "kåtaste låttitel", för övrigt):
"Kompet bara rullar på, speciellt när han sjunger om a freight train running through me ... Och det är lätt att tänka på tåg. Det jag då påminns om är att jag någonstans mitt i låten tror mig se ett ljus i tunneln. Men det kan lika gärna vara ett tåg som närmar sig. Oooh-oooh!"
Frank Zappa – eller kanske var det Elvis Costello, eller Clara Schumann, eller Martin Mull, det tvistas om detta – har hävdat att skriva om musik är som att dansa om arkitektur. Det ligger en viss sanning i det: orden blir lätt kantiga och formella, och musiken avmystifieras.
Eller för att använda en mer prosaisk analogi: Hansén presenterar utförligt recepten till några av sina favoriträtter, men varför de smakar gott förblir en gåta.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus