I himlens vänthall

Livet efter detta rymmer en lång rad möjligheter enligt David Eagleman. Jenny Maria Nilsson har läst hans roman "Summan" och förtjusts.

boken. Amerikanen David Eagleman är neurolog på dagen och författare på natten. I sin skönlitterära debutbok Summan, som innehåller 40 berättelser som utspelar sig i livet efter detta, tänker han inte bara utanför lådan utan han tycks ha funnit den mytomspunna plats som är belägen utanför klotet, och därifrån rapporterar han. Ett åtråvärt ställe, platsen för den allvetande observatören som filosofer laborerar med och som enligt några kan kallas gud.

Nu är inte Gud, enligt Eagleman, som man kanske tänker sig henne/honom/den/det. I en av historierna finns en gud som är ett gift par, i en annan skildras en bitter gud som låst in sig för att om och om igen läsa Mary Shelleys bok "Frankenstein", vilken han älskar. Och han har därför försett Shelley med en tron som är det första man som nyanländ ser i livet efter detta. Lite snopet, ehuru mindre så än i novellen "Spiral" där Gud är en art av små slösinta varelser som efter att man dött viskar till en: ”Har du svar… har du svar?” Den frågan hade jag tänkt skulle vara min att ställa där på andra sidan.

Berättelserna bär det genialas märke, och det geniala rymmer alltid den hinduiska guden Shivas tilldelade ansvarsområden – han är förgörelsens och fruktbarhetens gud. I allt begåvat skapande finns en nedbrytande kraft och Eagleman tillintetgör med sin fantasi fördomar med vad jag vill kalla ömsint respektlöshet. Krossandet i sig är aldrig någon konst, förstöra kan alla, men författaren bygger också nytt, ställer samman och klargör. Arbetet ger läsaren oväntad förståelse och Eagleman kommer åt människans essens.

Jag älskar den här boken, liksom jag tror de flesta av er kommer att göra. Den engelske skådespelaren Stephen Fry twittrade ”Du kommer inte att läsa en mer briljant bok det här året” och att han skulle äta sin hatt om någon inte höll med. Förvisso framhöll han senare att ordet hatt syftade på ett indonesiskt slanguttryck för cashewnötter. Barnes and Noble, den största bokhandelskedjan i USA, valde den till en av förra årets bästa böcker. Hade Eagleman haft en spänn för varje gång boken badats i euforiska adjektiv skulle det räcka till ett tjusigt lärosäte för en ny akademisk inriktning – vilket han faktiskt tycks i färd med att etablera.

Possibilianism kallar han det, en vetenskaplig inriktning där man aktivt undersöker olika möjligheter och håller öppet för olika hypoteser i de fall där fakta är otillräckliga. Positionen är tänkt som ett alternativ till ateism, agnosticism och kreationism. Eagleman tror att eftermälet på den tid vi lever i kommer att handla om de växande religiösa motsättningar och den hätska stämning som finns mellan ateister och religiösa.

I nn an han uppfann och blev possibilianist var han en hängiven ateist. Den aktuella boken sprang ur hans strävan att vid olika tillfällen, till exempel i vänthallar på flygplatser, omvända religiösa genom att föreslå ”tänk om Gud är ett gift par, tänkt om Gud är en art av svagbegåvade varelser… ”

Den skotske 1700-talsfilosofen David Hume har påståtts vara den förste ateisten. Det menar jag är fel, men han kan ha varit den förste possibilianisten. Hume vederlade kristendomen, han menade att vi borde anpassa kunskap efter giltiga bevis. Det låter inte radikalt men det var det. Possibilianism är utan vidare kombinerbart med naturvetenskapernas beviskrav, Eagleman beskriver den med att det är som att tända en ficklampa och lysa omkring sig för att se vad som syns. Kanske har författaren gjort struktur av David Humes ståndpunkt.

Berättelsen som inleder samlingen heter "Summan". Där förklaras att ”i livet efter detta får man uppleva allting en gång till, men den här gången stuvas händelserna om så att ögonblick som delar en viss kvalitet sätts ihop med varandra”. Här tillbringar man därför sex dagar åt att klippa naglarna och fem veckor på toaletten. Plötsligt förefaller livet innan döden vara det paradisiska.

I "Prisma", en annan av novellerna, kan inte Gud besluta vilken ålder som är den mest passande för människorna att ha i livet efter detta. Gud prövar tonåren, med kaos som resultat eftersom alla är ute efter sexuella erövringar. Gud prövar medelåldern, men det slutar med tristess eftersom alla talar om huslån och sina barn. Så avgör Gud att alla får vara alla åldrar samtidigt. De olika gamla upplagorna av respektive individ märker att de inte har så mycket gemensamt. ”De vill gärna tro att namnet är en enande kraft”. Så är det inte.

Flera av texterna experimenterar med att lösa upp identitetens ett-till-ett-förhållande. Den engelska titelns ”Sum” hänvisar även till latinets ”att vara”. Minns René Descartes ”Cogito, ergo sum” – jag tänker alltså finns jag. Eagleman har anledningar att fråga om summan av det vi består av är detsamma som jaget.

Författarens ambition på sitt dagjobb är att reformera det juridiska systemet och rehabiliteringen av brottslingar utifrån moderna neurologiska upptäckter. Varför är frågan om jaget så viktig? Därför att den är knuten till människans fria, eller ofria, vilja. Eagleman tror att våra handlingar inte är underställda vår vilja utan till stor del styrs av en given personlighet och kontext. Många värjer sig mot den åsikten för vad de tror blir konsekvenserna – att det inte går att hålla personer ansvariga för sina handlingar. Det gör det kanske inte på samma vis som om man förutsätter en helt fri vilja men det finns ändå anledningar till straff av kriminella. En uppdaterad syn på ”den fria viljan” menar Eagleman leder till bättre förståelse och ett bättre hanterande av till exempel våldsamma handlingar. Kanske står vi inför en revolution på området.

"Metamorfos" heter min favoritberättelse i samlingen. I den berättas det om tre dödar. Nummer tre sker när ens namn yttras på jorden för sista gången. Då får man lämna den stora vänthallen med kaffe, te och kakor där man vistats sedan den andra döden. För några vars namn aldrig slutar nämnas bland de levande blir tiden outhärdligt lång, till exempel en drunknad bonde. Nu finns ett litet museum på hans ägor och guiden nämner hans namn vid varje tur.

Eagleman kommer att bli en av dem som får vänta länge i vänthallen – som jag får för mig liknar något ur en film av Roy Andersson – på att hans namn ska klinga ut. Säkert kommer han att hålla sig sysselsatt med att omvända sina medväntande till possibilianismen.

Jenny Maria Nilsson jenny@jennymaria.com