Livets hundskall
Bildmaterial
Anna Ringberg.
Boys
Anna Ringberg
Ordfront
Utkommer i dag
boken. Sonen ska hälsa på sin pappa. De har inte sett varandra på 20 år. Det är alltså laddat värre, men det blir än värre när pappans hund Boys försvinner. Och vad blir det för fest nu då?
Anna Ringberg debuterar med Boys och visar från rad ett att hon har berättelsen i sitt koppel. Här är förväntningar, mycket är i luften, det är snödrivor, hunden skjuts, vad är det för grannar? Ja, vad är det som försiggår?
Anna Ringberg ritar med enkla streck. Vi får titta. Vi får undra vad vi ser. ”Och efter nicken går det ju inte bara att köra därifrån.” Det är vägs ände, inga undanflykter hjälper, inget är sagt trots att mycket hörs: ”Hade morsan levt skulle det aldrig hänt.” Och 30 sidor senare: ”Okej, ta det lugnt.”
Som om det är möjligt.
Och mitt i allt kommer jag ihåg – precis så får den här berättelsen tankarna att fara i väg – en liten historia jag läste i New Yorker för ett tag sedan. Det var skådespelaren Christopher Walken som återvänder till lägenheten där han växte upp. Kvinnan som bor där flyttade in dagen före. De står i köket, lämnar aldrig det. Christopher Walken minns köksbordet, att det stod på samma plats där den nyinflyttade kvinnan ställt sitt. Han berättar om när hans mamma bytte blöjor på honom på det där bordet, att fönstret var öppet, den varma vinden kom in, det var i juni och alltså var han några månader, och han vred på huvudet och såg den vita tallriken med äggröra.
Sådana varma minnen är väl okej, det kan man väl säga lite så där i förbifarten. Men de andra? Som när Walken minns allt som står om honom på nätet, fastän han inte sett och läst det eftersom han aldrig är ute på nätet.
Eller som när jag minns köksbordet hemma hos min far som jag inte träffade så ofta. Minns, och det där hände i många åldrar, vad han ställt på det, minns hur det smakade, minns sättet som han bjöd på, att jag äntligen började slappna av. Men så kunde han mitt i en tugga börja gorma om att det lät för mycket från grannarna och då lät han mer än de gjorde, mer än allt annat i hela världen gjorde.
Anna Ringberg säger i en intervju att pappan i romanen påminner om hennes pappa, de upplever sig vara motarbetade. Här, i den mycket fina berättelsen om en hund som försvinner, och som utlöser så mycket annat – som vore det en pjäs av Tjechov – så finns allt det andra: själva livet är något som motarbetar. Som måste bekämpas. Som måste omkull. ”Till slut står vi där i hallen, pappa och jag – eller jag står i trappen och han i hallen, håller fortfarande i handtaget.” Det är många bilder som just den här: ett steg in, ett steg ut, något slags närmande.
Och runt allt: en hund, en sårad hund, inför den kan mycket annat sägas trots att sonen, som berättar, länge ”hoppades på att få somna, bara slippa allt”.
Så enkelt är det inte, det visar Anna Ringberg med varliga andetag, med en hand om ens rygg medan man läser vidare. Livet pågår, livet måste vidare. Ibland är det ett köksbord, ibland är det ett hundskall, ibland finns det grannar och man vet inte vad de tar sig till.
Det är sommar nu när jag läser, men Anna Ringberg berättar om en vinter, och det är kallare än kallt. När jag är klar med den första läsningen – jag ska snart läsa den igen – så drar jag benen under mig, sätter mig i trygga soffan, blundar. Tänker ännu mer på ”Boys”, på att den handlar om revir som ska pinkas in – och på att gränser går att flytta. Det är rop efter hunden, det är rop efter livet. ”Jag har väl inte gjort nåt fel egentligen, men ändå blir jag torr i gommen och det sticker i nacken.”
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus