I en god folkbildares sällskap
I Martin Kylhammars arbete finns tyngd. Han är en tränad tänkare och det är
mysigt att sitta nära honom och ta del av resonemangen.
Bildmaterial
Pojken på vinden
Martin Kylhammar
Carlssons
boken. Respekten för läsaren som han alltid har med sig, hans förhållande till kunskap, avsaknaden av dåligt underbyggda teorier och märkliga slutsatser gör att även om jag inte alltid håller med honom så är det tryggt, givande och roligt att vara i närheten av denne folkbildare supreme.
Pojken på vinden får sällskap av tre andra karaktärer; Filosofen, Forskaren och Främlingen, ett gäng som är baserat på olika kunskapsperspektiv som Kylhammar har i sig. I 40 essäer rör sig sällskapet noggrant över kulturhistoria marker, då och då får de sällskap av Monsieur Mare, en trädgårdsmästare från Normandie och Kylhammars kompis.
För något år sedan läste jag att svensk polis hade sparat 200 miljoner kronor sedan de bytt till datorprogram med öppen källkod – kod som alla får göra ändringar i. Uppgiften fanns i media, på seminarier, i forum. Det goda resultatet var förväntat och det lät sannolikt, men polisens besparingar var en typisk faktoid – en osanning som kom att behandlas som faktum.
Kylhammar presenterade begreppet faktoid i Sverige och historikern Birgitta Odén menar att det är något av det viktigaste som hänt – metodologiskt – i svensk kunskapshistoria. Hon har rätt. Tanke och ord förutsätter varandra, när språket blir mer precist tänker vi skarpare och kan skymta de maktförhållanden som alltid är verksamma – en faktoid uppstår inte ur tomma intet.
I "Pojken på vinden" gör Kylhammar det igen. Han lanserar ett nytt och lika användbart kunskapsteoretiskt begrepp – ”temporal egocentrism” – som beskriver hur personer analyserar historiska skeenden genom den verklighet de själva lever i. De "dömer de döda med sin tids normer och förutsätter att handlingsutrymmet tidigare var detsamma som idag”. En favoritgren inom temporal egocentrism torde vara ”utpekande av nazist”. Skicket är inte bara ovetenskapligt utan även omoraliskt och sker rätt ofta.
”Att jag påtagit mig fallet har med min historiesyn att göra, alltså med min moral”, skriver Kylhammar och syftar på fallet med de nazistanklagelser som klibbar vid diktaren Werner von Heidenstam. Visserligen tycks diktaren ha haft dåligt omdöme i val av vänner, men vem har inte det? Kylhammars trovärdiga kartläggning visar att Heidenstam är utsatt för just temporal egocentrism. Fallet får anses uppklarat av idéhistorikerdetektiv Kylhammar – Heidenstam var inte nazist.
På kort tid har jag läst fyra essäsamlingar skrivna av män ur den akademiska världen, böcker av män om män. De få kvinnonamnen nämns av någon anledning alltid i baksidestexten, är det förlagen som vill ha det så? Män imponeras inte och intresserar sig inte för kvinnor i sina essäböcker, kvinnor tycks inte, i princip, återfinnas på den intellektuella arenan. Se där ett fenomen jag gärna sett att Kylhammar namngav. Är det ett problem? Handlar det om fördomar? Diskutera! Att begära andra kvinnliga namn vore förmätet och jag ids inte spekulera i varför, utan påpekar bara att slagsidan är stor.
Kylhammar skriver: ”Sedd i mitt perspektiv framträder i stället kulturen som en central moderniseringsfaktor, fullt jämförbar med ekonomi, naturvetenskap och teknik. Det beror alltså på att jag ser kulturen – etiken, konsten, religionen, den mer allmänna naturvetenskapliga världsbilden, samhällsdebatten och merparten av kulturvetenskapen – som något som förändrar våra begrepp om vad det är att vara människa.”
Så glädjande! Författaren ser och förklarar den tidvis osynliga kraft som kultur är, han hjälper mig att tänka bättre och det är ingen liten sak utan något att vara tacksam för.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus