Små stora mästerverk
Alice Munros noveller får Johanna Gredfors Ottesen att leta efter alla tänkbara positiva adjektiv.
Bildmaterial
För mycket lycka
Alice Munro
Översättning Rose-Marie Nielsen
Bokförlaget Atlas
Utkommer i dag
XX
boken. Det har skrivits om Alice Munro att hon egentligen är romanförfattare, i den meningen att hennes noveller på några få sidor rymmer den goda romanens hela episka komplexitet. Förra året gav Atlas ut novellsamlingarna ”Kärlek, vänskap, hat” och ”Nära hem”, den sistnämnda med noveller från de tre första svenska översättningarna av författaren.
Nu utkommer nyskrivna För mycket lycka, också den – naturligtvis – en novellsamling.
I den ligger stoff till en hel romansvit, Munro tar sig an frågor som är avgrundsdjupa, problematik som är ytterligt komplicerad, men trots det lilla formatet känns det aldrig någonsin ofullbordat eller för kort.
Alice Munros författarskap brukar beskrivas som ett finstämt, lågmält berättande om den kanadensiska medelklassen.
”För mycket lycka” är inget undantag – en sammetsgrå lyster ligger över hela samlingen. Munros stil är intensivt betraktande, hon har ett häpnadsväckande sinne för detaljer, stilen är oerhört komprimerad trots att berättandet för öga och sinne tycks lätt och ledigt.
I ”För mycket lycka” är kvinnan central, men inte i termer av stark eller svag. Munro sätter inga etiketter, berättar om kvinnors relationer till varandra mer än att placera kvinnan i polemik mot mannen.
I Munros värld är kvinnan framför allt individ – och att hon oftast skriver kvinnor i huvudroller och som berättarjag är lika lite eller mycket anmärkningsvärt (och utgör en lika tråkig diskussion) som att manliga författares protagonister nästan undantagslöst är, just, män.
Människorna i Munros noveller är vare sig särskilt charmiga eller särskilt hemska. I sin vanlighet står de inneslutna i de otäcka och lågmälda stämningar som drabbar dem. För nog är det hela tiden obehagligt, från berättelsen om den unga flicka som grips av ett starkt äckel och hat mot en utvecklingsstörd grannflicka eller åldringen som agerar välgörare åt en ung universitetsstuderande flicka i utbyte mot att hon uppträder naken, till kvinnan som övertygar sig själv att förlåta mannen som dödade deras barn.
Den lite märkliga titeln skulle kunna vara en samtidig beskrivning och förklaring till ett gräns-överskridande som är gemensamt för novellerna. Om lyckan som ett förljuget tillstånd, ohållbart i längden – fastän vi här aldrig talar om någon himlastormande lycka utan snarare om ett förnöjt normaltillstånd – det kan vara ett fungerande, hyggligt äktenskap eller en harmonisk barndom – som vid en viss given punkt ofrånkomligen måste slå över i olycka.
Titelnovellen ”För mycket lycka” – som ligger sist i samlingen och är betydligt längre än de övriga, nära 70 sidor – står ut bland novellerna och är mycket annorlunda. Den bygger på en verklig berättelse, nämligen den ryska matematikern och romanförfattaren Sofia Kovalevskys (i Sverige mer känd under namnet Sonya Kovalevsky) levnadsöde. Den är också ett historiskt mikroepos, ett stort romanbygge i ännu högre grad än de resterande novellerna. De storvulet ryska gesterna skiljer sig markant från Munros vanliga, jämförelsevis sömniga kanadensiska medelklass. Den historiskt biografiska aspekten står här i första rummet, och därför tappar novellen också en aning i suggestivitet – men fortfarande är den intensivt berörande.
För att förklara storheten i samlingens små berättelser frestas jag att överanvända uttryck som mäktig, kompakt, komprimerad, episk, djup, komplex, myllrande – jag skulle kunna ha fortsatt peppra läsaren med förtjusta adjektiv den här recensionens hela längd.
Men jag får nöja mig med att konstatera att Munro helt enkelt, som ingen annan författare jag känner till, lyckas färdigställa fulländade små konstverk där andra knappt hunnit stava till persongalleri.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus