Ondskans moraliska rutmönster
Jenny Maria Nilsson läser Ann Heberleins "En liten bok om ondska" och konstaterar att det är det bästa hon har skrivit.
Bildmaterial
En liten bok om ondska
Ann Heberlein
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. Två av flera outhärdliga exempel på hjärtslitande tragedier som Ann Heberlein tar upp i En liten bok om ondska är de om Engla som mördades av Anders Eklund och Simon som sköts av ”Rödebymannen”. Författaren jämför fallen. Det var ”två älskade barn som dödades nästan samtidigt” men vi ansåg Eklund som ond och Rödebymannen som någon som skyddade sig mot ondska.
Heberlein nystar i attityder, försöker komma åt ondskans villkor och omständigheter och refererar moralfilosofins tänkare och forskning i ämnet. I diskussionen tar hon exempel från litteratur och film och en mängd smärtsamma, mycket smärtsamma, fall från verkligheten.
Tidigare rådde värderelativism; efter uppgörelser med de dogmatiska krafter som hävdat monopol på sanning och godhet men verkat i förtryckets tjänst hamnade vi i ett tomrum där all moralism ansågs smaklös.
Heberlein skriver: ”Det betraktades som vulgärt och osofistikerat att etikettera människor som onda”. Attityden var inte bara kontraproduktiv utan också ett svek mot dem som råkar ut för onda handlingar. Heberleins etiska position ser jag som del av en reaktion mot relativismen.
Vid något tillfälle i ungdomen när jag överväldigades av allt lidande avgav jag ett löfte om att alltid ingripa om någon i min närhet blev skadad, ett beslut i det lilla för att besvärja den stora ondska som kändes omöjlig att rå på.
Löftet har inneburit många sorgliga stunder, senast när en pojke på nio år for illa. Jag kände honom inte men blev vittne till en allvarlig händelse och ringde skolsyster, kurator och hans fröken. Alla blev upprörda – för att jag lade mig i! Sjuksköterskan skulle snart gå i pension, kuratorn var redan så stressad och hans fröken lät meddela att ”det var väl inte skolans problem om fadern slog honom på fritiden”.
Jag har den sällsynta inställningen att det behövs mer moralism. Inte av sorten där människor förfäras över homosexualitet eller slampiga kläder, utan där vi är beredda att röra upp himmel och jord när medmänniskor blir illa behandlade eller skadar varandra.
Så jag blev förtjust när Heberlein gjorde entré i kultursverige, men snart tycktes mig flera av hennes åsikter motsägelsefulla och svårsmälta. Hennes teism var en återvändsgränd och jag anade en vurm för framgångfilosofer av typen Ayn Rand. Och att Heberlein i boken ”Det var inte mitt fel” avfärdade altruismen som något nyttiga idioter ägnar sig åt var bisarrt, särskilt för en teologie doktor i etik.
I den här boken märks inget av det. Hon är som en annan, här skriver hon att ”altruistiska människor misstänkliggörs”. Nu försvarar hon den typen av godhet och "En liten bok om ondska" är långt mer trovärdig, mogen och välskriven än något annat jag läst av Heberlein.
Det är en bokmed små anspråk, skriver hon, och den är lågmäld på ett för ämnet passande vis. Författaren pratar med sig själv, intresserar sig för sin egen besatthet av ondska, sammanfattar det hon vet och delger oss – det är viktigt.
Läxorna att lära är många. Ansvaret kan inte tas från gärningsmännen men vi känner till de ödesdigra förhållandena i Simon och Englas fall. Eklund borde ha varit inburad och i Rödeby vägrade föräldrar, socialtjänst och polis ta makten och sätta stopp.
I stället kunde ett tonårsgäng upprätthålla sin hobby – att förfölja en utvald familj. Texten är ingen pamflett men frågan som skär och skaver genom boken är den om vår likgiltighet inför onda handlingar som sliter sönder både människor och samhällen.
Heberlein redogör för monster som Fritzl och Eklund och om barn som mördar andra barn, hur de växt upp i de mest fruktansvärda miljöer helt utan respekt för deras person och hur deras handlingar är en reaktion på maktlöshet eller en slags felriktad hämnd.
”Fångad av hakkorset” är en bok av Bruno Manz där han jämför sig själv med syskonen Sophie och Hans Scholl. Sophie och Hans kämpade mot nazismen och avrättades under kriget medan Manz själv blev nazist och han frågar sig hur det kunde bli så.
I syskonen Scholls barndomshem fanns en levande diskussion om ansvar och alla människors lika värde. Samma omständigheter gällde även för de amerikanska soldater som vägrade skjuta civila under Vietnamkriget. Kan det vara så simpelt?
Det är vårt ansvar att tala med våra barn och våra vänner om vad som blir till ondska och att det är vårt gemensamma ansvar att kämpa emot det.
Heberleins bok inspirerar till detta.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus