Skogsliv i Småland
Crister Enander är djupt imponerad av Åke Edwardsons nya roman – en skildring av ödsligt liv i de småländska skogarna.
Bildmaterial
Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem
Åke Edwardson
Leopard
Utkommer i dag
boken. De bor därute i skogen, uppe på det småländska höglandet, en dryg mil utanför Vrigstad och ungefär lika långt från Stockaryd. Stormen som drog fram för ett halvår sedan skövlade mängder med gran och fur. Fin och livskraftig skog förvandlades på några timmar till pinnved och träbråte. Skog växer upp igen, med deras son Andreas ligger i koma efter en olycka under uppröjningsarbetet.
Tiden är seg som stelnande kåda. Dagarna är dränerade på innehåll; tömda på mening. De åker dagligdags in till sjukhuset där sonen ligger som en grönsak, oftast var för sig. De hjälper till med hans träningsprogram så att musklerna inte ska förtvina. Anna pratar med Andreas. Johan har avsevärt svårare att hitta ord där han står vid sin sons sjukbädd. Ibland drar han generat en vits, men till slut börjar han trevande att berätta minnen och dråpliga episoder.
Olyckan har i grunden förändrat allt i deras liv. Inget är sig likt, ändå är allt omkring dem exakt som det brukar. Kanske är dessa vardagar, detta att dagarna radar upp sig på samma sätt som de alltid gjort, det svåraste att uthärda. Deras son befinner sig i gränslandet mellan de döda och de levande, ändå måste de handla, de måste äta. De måste vakna och se solen stiga upp över de skövlade skogarna.
Det är annars glest där ute i skogarna. Där bor inte många kvar. Det är långt mellan gårdarna. Ungdomarna försvinner fort. Kvar blir de äldre, de som blivit för gamla för att starta på nytt. Livet som levs däruppe på höglandet skildrar Åke Edwardson med inlevelse, stor kunskap och ett tillbakahållet vemod i sin nya roman Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem.
Paret Nedergård väntar. Det finns ingenting de kan göra för att förändra vad som hänt. Vanmakt och lidande är vad som återstår. Så de väntar. Allt är reducerat till tomma timmar, sakta sekunder, till en tillvaro utan innehåll. De rör sig försiktigt genom sina liv. De lever sida vid sida, men ingen av dem vet längre om de lever samma liv. Tomrummet sväller och svärtan hotar att ta över så fort de stannar upp. Varje eftertanke riskerar att förvandlads till ett hot.
Johan vänder sig till prästen Esaias, som själv styrker sin sviktande tro med brännvin och pilsner. Men den gamle svartrocken förmår ändå att ställa de frågor som hjälper Johan att, famlande och fumligt, formulera de svar han inte var medveten om att han bar på. Johan däremot har slutat dricka. Han fick välja mellan sin alkoholism eller familjen när Ann ställde honom mot väggen. Det var ett märkligt lätt val för Johan, även om det händer att brännvinstarmen vrider sig i anfall av plågsamt sug.
Anna knaprar antidepressiva tabletter, och har sedan Andreas olycka fått tinnitus. Ljudet i skallen har märkligt nog blivit en sorts vän; en trygghet mitt i all ovisshet. Det påminner henne om stormen, och så länge vinden viner i hennes öra så finns det hopp. Hennes största skräck är att denna väntan ska bli deras normaltillstånd, att de ska glömma hur det var före olyckan. Ibland tycker hon att hon betraktar allt som händer utifrån, som om hon inte längre är närvarande i sitt eget liv.
Träffsäkert skildrar Åke Edwardson denna skärseld av ickeliv, detta limboliknande tillstånd mellan två onämnbara punkter i detta hemsökta pars allt ödsligare liv. Språket äger en känslig precision, en tonsäkerhet som blir till ett med deras liv, som växer samman med den avbefolkade bygden.
Det är gripande. Det är mänskligt. Det är en bok som andas tungt och långsamt som livet självt.
Jag är djupt imponerad. Återigen visar Åke Edwardson att han är en av våra verkligt viktiga författare.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus