November i själen
boken. Jag är inte ensam om att betrakta november som tristessens månad framför andra. Den danske poeten Henrik Nordbrandt slår i en dikt fast att året har sexton månader – fem av dessa är november. Just denna dikt står som ett slags motto i Burlövpoeten Paul Nilssons nya diktsamling Vi som i november.
Grå, grå känslor av ensamhet, avstånd och förtvivlan sveper in dikterna i en tjock senhöstdimma. Temat är utanförskap, såväl i ordets klassiska mening som regeringens nyspråkliga, och stämningsläget spänner från mild depression till skenande panikångest. Mellan varje människa står en mur, "en vägg som kallas utanför", frosten tränger in i själen och tvångströjor stickas mot kylan. I detta tjälfrusna land är alla främlingar, och titelns vi står knappast för någon varm gemenskap, utan för ett kollektiv av egoister, "mer upptagna av hälsa och hem/än de som var utan".
Det är fråga om en bildsprängd poesi där metaforerna står som spön i backen: tankarna är trötta "som sommarens kvarglömda flugpapper" och luften "tjock som rotmos". Att Tomas Tranströmer är en förebild är inte svårt att föreställa sig – han dyker också upp i en dikt, passande nog i en metafor: "som Tranströmers svarta etui/fast utan violinen". Den sydskånska slasken och känslan för de utstötta och utsatta leder även tankarna till Malmödiktaren Kristian Lundberg.
Visst kantrar bilderna då och då och budskapet förs väl inte alltid fram med den största subtilitet. Nej, för att läsaren inte ska missa poängen så "viftar en man med en vimpel med texten E N S A M".
Men jag tycker om det allvar som präglar diktsamlingen och den stillsamt svarta humor som trots allt ryms i novemberångesten. I en dikt skriver Nilsson vackert att "poesin är släkt med tystnaden".
Det är visserligen inte riktigt sant i "Vi som i novembers" fall – med sitt politiska patos gör diktsamlingen snarare ett försök att bryta denna tystnad.















Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus