På äventyr genom ett annat Sverige
Conny Palmkvist läser Hjärtblad av Aino Trosell med ett intresse från början
till slut.
Bildmaterial
Aino Trosell.
Hjärtblad
Aino Trosell
Norstedts
XX
boken. Aino Trosell har sedan debuten rört sig mellan proletärlitteratur, deckare och drama med framgång i samtliga läger. Redan 1994 fick hon Ivar Lo-Johanssons personliga pris och år 2000 kunde hon gå hem med priset för bästa svenska kriminalroman. Bågen spänns och pilen hamnar där den hamnar. Ändå blir jag lite förvånad när hon nu återkommer med något så väsensskilt som ett romanöde om de strävsamma dalkullorna på artonhundratalet.
Vi rör oss i trakterna kring Malung och de tunga svältåren passerar utan mycket gott. Man sår för att sätta mat på bordet, men får plötsligt inte tillbaka vad man lagt i jord. Nödmjöl delas ut, men människor blir sjuka av det skämda mjölet, många dör. Varje dag kan vara den sista och mitt i detta börjar historien om en dalafamilj. I centrum står den unga flickan Hulda, och runt henne en mor, en far, de många småsyskonen.
Och illusionen är redan från början intakt; förflyttningen är så tryggt frammejslad att jag aldrig ifrågasätter att det var precis så här att kämpa med livet år 1870. Hårt och osäkert. Den svåra hungern. Dock vänder ju eländet så småningom.
När Hulda fyller tretton får hon till sist gå på arbete med storjättaren Brus Marit. De vallar djuren, blir borta under dagar i sträck. Kräken måste på bete. Då växer säden igen, det är bättre tider. Samtidigt blir den äldre Brus Marit en katalysator i bokens första del, genom vilken vi serveras berättelser om folket i Dalarna.
Vi följer med genom historier och skratt, ser skrönorna genom Huldas ögon. För läsaren innebär det en fin spegling av en tidsepok som glidit långt ifrån oss.
När Huldas mor dör faller det på hennes lott att lotsa familjen genom det värsta av sorgen. Fadern har sitt, han måste arbeta, småsyskonen kan inte lämnas vind för våg. Och just i sorgearbetet syns något än större hos författaren Trosell. Flickan Hulda brister, men får inte visa något av den svåra smärtan. Tala om det onda görs helt enkelt inte. Hon finner moderns sista hårtestar i mässingskammen och faller i gråt inför syskonen. Tårarna måste då skyllas på att en träflisa gått i foten. Allt annat skulle förskräcka. Och nu kommer också Brus Marits galna berättelser till nytta, småbarnen lyssnar förtrollat. I alla dessa historier finns lindring mot sorg och saknad.
Trosell dröjer skickligt vid rätt hållpunkter och vrider där varje scen i nytt ljus. Hulda möter pojken hon blir kär i, men de talar inte med varandra på flera månader. Vad gör väl det. Med bara ett par ord blir sedan allt klart som genom ett trollslag, åtminstone är det vad de förälskade tror. Kärleken är ju oemotståndligt stark. När Hulda tar av sig vanten, när Lars tar av sig vanten, då är de som nakna.
Den där första beröringen får boksidorna att skimra. Författaren skapar skör vardagspoesi av detta avlägsna förhållningssätt mellan människor och det är lika vackert som trasigt.
När fadern träffar en ny kvinna, bestämmer sig Hulda för att lämna det inrutade livet i Malung bakom sig. Hon har blivit gammal nog och beger sig i sällskap med andra kvinnor ut på en vandring som långt senare leder henne till Stockholm, ett helt annat Sverige.
Rotlösheten genomsyrar berättelsen, herrefolk kommer och går, precis som äventyret.
Vi står inför en väv där varje tråd glöder lika intensivt, den språkliga balansen är ibland förbluffande snyggt kalibrerad. Om något litet skaver, så är det i så fall det lite jämntjocka täcket av alla dessa mindre berättelser. Det blir väldigt många utsvävningar i den första halvan av boken.
Författaren har annars gjort ett gediget arbete med att framkalla dessa grovkorniga fotografier från en annan tid. Omsorgsfullt och med stort hjärta bländar hon in en helt ny värld hos läsaren.
När jag slutar läsa har jag haft intresset med mig från början till slut och samtidigt fått uppleva några av de mörkaste svältdagarna i Sveriges historia.
Att det kunde vara så underhållande. För att inte säga berikande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus