Tillbaka till dåtiden
Andra numret av tidskriften Album – där Norstedts förlag bjuder in
olika redaktörer till varje nummer – innehåller en tämligen ironisk gliring
till tidskriftens första nummer.
Bildmaterial
Album 2
Redaktörer: Annina Rabe, Martina Lowden, Elise Karlsson.
Norstedts
tidskriften. Då var det bloggkollektivet Bokhora som var redaktion, och med en klassisk ICA-reklamsestetik utlovade "100 % läsglädje".
Man kan bara föreställa sig nuvarande redaktörerna Annina Rabe, Martina Lowden och Elise Karlssons elaka skratt när de för sitt nummer – en sorts subjektiv litteraturhistoria i mikroformat – på omslaget i stället utlovar "100 % 1900-tal". Själva antitesen till det läsartillvänt (?) lättuggade bokhoranumret. Själv blir jag ju fysiskt illamående av allt som kallas lätt litteratur, och ställer mig skeptisk till begrepp som "läsglädje", så på mig funkar Rabe, Lowden och Karlssons tilltal finemang.
För det andra sätter de fingret på något som flåsar i hasorna inte minst på oss som arbetar på en kulturredaktion: besattheten av det eviga nuet. Rabe skriver: "Vi vill försöka motverka den historielöshet som råder just nu. Aktualitetshetsen har tagit över bokutgivning, kultursidor och försäljningsställen". Som motbild tänker sig redaktionen numret som en sorts antikvariat.
Litteraturhistoria och dåtid i stället för trendspaningar i samtidslitteraturen och ivriga framåtblickar och spekulationer. Tack för det! Blotta anslaget gör mig så märkligt lugn och lätt till sinnes.
Rabe är litteraturkritiker sedan länge och vet vilka väderkvarnar man har att göra med. Att Lowden är litteraturhistoriskt intresserad är inte direkt en nyhet. Tillsammans med Karlsson som är gammal kumpan från O-tidskrift gjorde hon ett gästnummer av Lyrikvännen, med en modern version av Alf Henrikssons "Verskonstens ABC".
Med andra ord är redaktionen medveten om det stora kruxet med sitt tilltag – kanon! Hur undvika det oundvikliga?
De har helt enkelt bjudit in några svenska skribenter de gillar, som sedan själva fått välja ett årtionde och/eller författarskap att förhålla sig till, vilket resulterat i ett gäng minst sagt väsensskilda essäer.
Här finns Pär Thörns kongeniala text om Dan Segerlund – den förste futuristen i Sverige – som börjar med att Segerlund kraschar ett av Fredrik Bööks föredrag i Lund, beväpnad med pistol. Om honom visste jag intet. Här finns Malte Perssons essä om Virginia Woolfs "Orlando", där 20-tal och 1700-tal korsas och frågan om genre och kön och tid ställs igen och igen. Om henne visst jag mer. Här finns Hanna Nordenhöks essä om Marguerite Duras (60-tal), Anna Hallbergs om Jane Bowles (40-tal – och ytterligare ett författarskap jag hade missat), och Jenny Tunedals spännande essä om Birgitta Trotzig, som tar avstamp i en dikt av Ann Jäderlund.
Dessutom finns här Aase Bergs essä om 90-talet som ett sorts (i min smak överdrivet slängiga) ode till ALU och andra ekonomiska och livsuppehållande åtgärder som tillät en mängd människor att faktiskt ägna sig åt "individualism på ett personligt plan, som en protest" – och därtill utveckla sin konstnärlighet genom att till exempel skriva poesi. Också Niklas Darkes tidstypiska 80-talstext om TEXT får sägas vara kongenial. Och den är defintivt inte litteraturhistorisk i någon klassisk bemärkelse.
Och är det något som de här essäerna texterna ändå gemensamt ger uttryck för, så är det faktiskt läsandets och skrivandets glädje. Eller snarare: nödvändighet.
Så kan alltså ett 1900-tal också se ut. Och det är på en gång pedagogiskt, generöst, splittrat, förväntat, irriterande och fascinerande.
Man får väl göra som med all annan litteraturhistoria. Välja och vraka.
Och förhoppningsvis lära sig något på kuppen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus