Gränsen mellan sjukt och friskt
I Beate Grimsruds femte roman pågår en kamp mellan rösterna i huvudet. Kristofer Folkhammar läser en svindlande sjukdomsberättelse, men blir samtidigt misstänksam mot det skimrande språket.
Bildmaterial
En dåre fri
Beate Grimsrud
Albert Bonniers förlag
Utkommer i dag
boken. I Beate Grimsruds förra roman, den hyllade ”Har någon sett mig någon annanstans?”, fungerade drömmens vilda logik som sorteringsmodell för berättandets böjliga möjligheter. Kända romankaraktärer som Dostojevskijs Raskolnikov och den grekiska mytens Sisyfos samsades med en emblematisk strängteoretiker och marknadsekonomins yttersta tentakel telefonförsäljaren om att möta, jaga, sträcka sig efter författaren.
Sömnen och drömmen stod att läsa som snudd på kontrollösa tillstånd, närliggande det kreativa flödet och den konstnärliga inspirationen. ”Jag är författare. Det är inget yrke. Det är ett liv. Men nu sover jag”, så inleddes det bitvis briljanta drömspelet – lika delar en flippad poetik och en ilsken samhällskritik, nyss väckt av en skorrande ringsignal: ”– Jag är ingen målgrupp, säger jag. (…) – Vilken tur, då har vi ett erbjudande för just dig.”
Grimsruds nya roman, hennes femte, En dåre fri, går att läsa tätt ihop med den förra. Även i denna bok står det redan på första sidan: ”Författeriet är inget yrke. Det är ett liv” och ”småpojksjagen” Erik, Espen, Emil och prins Eugen, som till och från befolkar huvudpersonens skalle är skarpt konturerade typer som påminner mycket om figurerna i ”Har något sett mig…”
Det dova stråk som anades under lekfullheten i förra boken har här slagit ut i vrålande smärta. Istället för den opålitliga drömmen är det en ångestfylld psykos som utgör en svängdörr i utkanten av den så kallade verkligheten – en dörr som vetter mot kreativitet eller destruktivitet.
Författaren Eli, dåren, huvudpersonen och berättaren, har lidit länge. Det står klart att hennes schizofreni är ett arv från hennes far, uppväxten präglas av främlingskap inför världen och när hon i ung vuxen ålder blir romantiskt uppvaktad är känslorna sårigt kluvna: ”Hur ska jag kunna krama henne? Eller någon annan, när jag är så rädd för att bli strypt.”
Kampen står mellan rösterna i huvudet och samhällsapparatens dubbelsidiga vård och våld: ”Jag är tvångsinlagd på låst avdelning. De andras inre stör mig.” Och: ”Jag har blivit förstörd och förändrad. De har sprutat i mig ett permanent annorlunda tillstånd.”
Omvärldens förväntningar och föreställningar framstår tydligt som den bekrigande parten i fråga om kön – i och med att Eli verkar förhålla sig till sin uttalat androgyna och överskridande könsidentitet som något möjliggörande, positivt. Och frågan om vem som är dåren är enkel när det kommer till en flickas möte med en patriarkal värld: ”När vi var små kunde folk säga: ”Där är flickan, men där är pojken.” De kunde slå honom på axeln på skoj och lyssna till vad han hade att säga. Mig klappade de alltid på huvudet och berömde det vackra håret.”
Grimsrud uppmärksammar den porösa gränsen mellan ”sjukt” och ”friskt”, ”galet” och ”verkligt”, att ingenting är objektivt.
Eli, den avvikande, är ”galen” i världens ögon och blir samtidigt en sanningssägare om vad som är ”galet” i den omvärld som definierar henne, sorterar ut henne.
Jag tänker att Grimsruds mycket kontrastrika, lika brutala som tvärt infantila prosa mejslar ut Elis drastiska medvetande på ett oerhört snyggt sätt i denna svindlande sjukdomsberättelse. Jag älskar verkligen det på en gång knivskarpa och lekfullt flummiga i Grimsruds stil.
Men just svindeln, läsarnjutningen, får mig att ställa mig själv frågan om hur jag egentligen konsumerar Elis öde. Jag blir misstänksam över hur underbart det är att följa hur hon skär sig själv och hennes farande in och ut på psyket. Det är naturligtvis en lätt absurd fråga att ställa till sig själv, och något bra svar på den har jag inte heller, men: Kan en prosa bli för snygg? Liksom omoraliskt läcker att tugga i sig i relation till ämnet den behandlar? Nä? Eller? Jag vill lyssna på Eli och mer än gärna vistas i hennes skimrande språkvärld, så pass gärna att jag ibland är rädd att jag äter upp henne.
”En dåre fri” är alltså ytterligare en bok där Grimsrud undersöker brytpunkter mot det omedvetna, och dess relation till skrivandet och berättandet. Denna gång med mer tyngdpunkt på vad som berättas, snarare än hur. Resultatet blir en berättelse som har alla förutsättningar att bli både älskad och slukad.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus