Moderna tider
Aldrig stanna kvar
Pär Östling
Ordfront
boken. Efteråt säger hon bara att hon inte vill att de ska träffas mer, och han förstår inte något alls. Han tycker ju om henne. Och hon gav honom ... signaler om att hon ville vara med honom. Hon svarar: ”Jag vet inte hur man kan vara så.”
Pär Östling kan konsten att hitta tonfall, hitta toner som börjar i en kyss, fortsätter ner i den varma sängen – men sedan börjar klättra på väggarna.
Den här gången skriver Östling om konsten att Aldrig stanna kvar. Han ger oss en trio vilsna män och kvinnor som antingen har allt det som de vill ha eller som jagar något – men de tre finner aldrig den de vill ha, eller det de vill ha.
Det är moderna tider, ytor, blankhet. Det är krossade hjärtan. Väntan i tystnad. Något som hörs på avstånd. Det är lite som i Östlings förra roman, debuten Vi faller. I den finns också en längtan efter något nytt, och det behovet skruvas till den här gången, tills jag tycker att jag alldeles säkert träffat de här männen och kvinnorna han skriver om. ”Det blir varmare om de delar säng.” Och någon säger: ”Tro inget. För jag behöver dig inte.”
På detta: träning, dans, sondmatning, torp och våtmark, föräldragrupper, koloniträdgårdar, graviditeter, mammatidningar på sjukhuset. Man är på många ställen, men inget blir suddigt, för det tas på allvar: alla får sina ögonblick av värdighet.
Också när det vänder, när insikterna kommer att det liksom ska gå fel efter några dagar, så sker det varligt. Det är inget lyckligt slut, snarare en sammanslutning: tre vilsna människor hittar tillsammans, i sin egen grupp, en karta som åtminstone liknar någonting, och de kan hjälpa andra samtidigt som de själva får ut något av det. Ensam är inte stark. Åtminstone inte alltid. Visserligen upptäcker de längs vägen att det så att säga finns en bismak av blod i livsvinet, men de sväljer åtminstone små klunkar i stället för att spotta ut allt.
Så kan också en upplösning se ut, och den får kraft tack vare Östlings mjuka och fina skrivhand; han öppnar den, upp mot himlen och solen, men också mot blåst och hårt regn. Jag tänker hela tiden att han tycker om dem som han skriver om. Han ser, han inser, han ler. Han upptäcker att förföra ligger nära förstöra.
Jag läser sakta, ser kraften när enslingar hamnar i grupp, och Östling ger mig allt mer att fundera på: Vad är det som gör att människor närmar sig varandra? Och vad är det som gör att en del som har massor med kärlek att ge, inte orkar ge – än mindre ta emot?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus