Vid poesins källa
Ljuvliga skratt
Rumi
Översättning Astrid Ericson Bahari
Alhambra förlag
boken. Det blir allt oftare nödvändigt att återkomma till diktens källa; till själva språkets essens och därifrån skjuta iväg in i samtiden. Också genom diktens filter kan man avtolka verkligheten dess mer dolda skrymslen, det finns oundvikligen en politisk och etisk dimension i all dikt som närmar sig sin omgivning. Att namnge blir att förändra.
Den medeltida poeten och mystikern Jalaluddin ar-Rumi kan fungera som ett typexempel på min tes. Allt det människorna gör, hur motbjudande eller löjligt det än kan se ut att vara, kan i själva verket visa en glimt av det andliga livet. Och det andliga livet för en sufier är naturligtvis kärleken. Kärleken till Gud. En gud som är allt. Och då är Gud naturligtvis också de som är bespottade, fängslade, satta på undantag. Och är det inte så att just dessa människor behöver Guds kärlek?
Det är inte att undra på att sufismen, denna hjärtats oro mitt i Islam, allt oftare glöms bort i det samtida samtalet om islam – och att dess anhängare allt oftare blir utsatta för övergrepp. Nu utkommer ett urval av Rumis dikter. Det är Coleman Barks pågående arbete som nu finns översatt från engelskan av Astrid Ericson Bahari och det är en efterlängtad volym – för även om Rumi ibland dyker upp i antologier och sammanställningar så har jag längtat efter ett fylligare urval, vilket jag nu har glädjen att presentera. I denna volym finns också de avsnitt som tidigare fick presenteras på latin, då de ansågs stötande.
Dikterna är allt som oftast sedelärande mindre berättelser som visar på maktens ihålighet och rikedomens förgänglighet –och hur all vår längtan skall koncentreras till kärleken.
Han har löst upp sitt ego så fullständigt,
ingentingat sig själv så pass att det han säger
är som Gud i samspråk med Gud.
Hur skulle en sådan bön inte kunna bli bönhörd?
Minns Mansur al Halladj som sammanfattade sin visdom med orden: ”Jag är Gud” – vilket naturligtvis ledde till att han avrättades.
Sufismens kärlekskrav är strängt och Rumi är inte den som darrar på rösten när han säger:
Vilken person som helst i framskriden ålder,
som inte är Vägens lärjunge,
borde kallas en uppsminkad gammal dam.
Han eller hon kan varken ge eller ta emot
andlig glädje. Ingendera äger verklighet,
eller kan absorbera verklighet.
Sådana människor har ingen skönhet,
och ingen ödmjukhet, blott lager på lager
av samma ruttenhet
som en skämd lök.
De har ingen stig,
ingen stark kärlek
och ingen suck av hängivelse.
Och Vägen är naturligtvis Guds kärlek som den kommer till uttryck hos dessa vännernas vänner.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus