Rå bråd död på Råå
Författaren Björn Larsson har flyttat till Helsingborg och skrivit sin första kriminalroman. Eller snarare ett lustmord på hela genren. Annika J Hagström söker ledtrådar i denna roman om en roman.
Bildmaterial
Döda poeter skriver inte kriminalromaner
Björn Larsson
Norstedts
Utkommer i dag
boken. På en husbåt i Helsingborgs industrihamn mördas poeten Jan Y Nilsson. Han har nästan skrivit klart sin första kriminalroman – en roman, förstår man, som inte bara kommer att bli en ohygglig succé à la Stieg Larsson (rättigheterna är redan sålda till tio länder), utan som också avslöjar ohyggliga sanningar om verkliga orättvisor i samhället, kopplade till riktiga personer. Endast en handfull personer kände till Jan Y:s bokprojekt – kan det vara så att någon av dem ville röja honom ur vägen för att förhindra att boken publiceras?
Björn Larssons nya roman Döda poeter skriver inte kriminalromaner verkar först som vilken deckare som helst: någon är mördad, en detektiv sätts på fallet, hjulen rullar. När kommissarie Barck, den tillsatta detektiven, väl kommer sig för att läsa Jan Y:s kriminalroman blir han förvånad – bokens detektiv påminner väldigt mycket om honom själv. Den intressanta kopplingen mellan romanen och romanen-i-romanen visar sig också vara en viktig nyckel till mordet.
Tanken går till metaromaner som Italo Calvinos ”Om en vinternatt en resande” – ni vet, den där med massor av romaner-i-romanen och där huvudpersonen är läsaren själv.
Här finns också en något mer förvirrande koppling mellan fiktion och verklighet. Jan Y är en ansedd poet som bor på en båt i Helsingborg och som trots stora tvivel gett sig på att skriva populärlitteratur. Han är också en högst fiktiv figur i en roman av en ansedd författare, som bor både på husbåt (i Danmark) och på Råå (i lägenhet) och som nu skrivit en detektivroman, där flera personer visar sig existera i verkligheten.
När en kulturjournalist från Helsingborgs Dagblad plötsligt dyker upp som en figur i texten, följd av en konstapel Hagström (ett inte helt smickrande porträtt, om jag ska vara ärlig), börjar jag plötsligt känna mig paranoid.
”Döda poeter skriver inte kriminalromaner” är på många sätt en metaroman, det vill säga en roman om romaner. Och man anar en hel del underliggande skepsis gentemot detektivgenren, som Larsson med denna roman ger sig på för första gången. Benämningen ”ett slags kriminalroman” på bokens framsida avslöjar rätt mycket om den ambivalens inför genren som genomsyrar texten: det här både är och är inte en deckare, både en whodunnit-historia och en litterär lek med genrer, både en flirt och ett avståndstagande.
Referenserna till den samtida svenska kriminallitteraturen duggar tätt, och det samlade omdömet tycks inte helt positivt: ”Mord och barndomstrauman, plus spritmissbruk och fylleri, kryddat med en rejäl dos ångest, det var Sveriges specialiteter inom litteraturen”.
Till denna skola hör inte Larssons roman, och hans kommissarie Barck är knappast någon Beck eller Wallander – han har varken alkoholproblem eller ångest. Han är lyckligt gift och skriver poesi. Och får dessutom mycket svårt att koncentrera sig på mordgåtor när han får chansen att träffa förläggare.
Barck vill betona likheterna mellan kriminalpolisen och poeten – båda måste se det dolda i det självklara. ”Det gäller att skärpa blicken”, säger Barck, samtidigt som han missar de mest uppenbara spåren i mordutredningen.
Metagreppen gör kanske läsare på jakt efter en mer traditionell mordhistoria förvirrade, men personligen tycker jag att de ständiga hoppen mellan fiktion och verklighet hör till den stora behållningen med ”Döda poeter skriver inte kriminalromaner”.
Måhända försöker Larsson både äta sin kaka och behålla den – men det är just den motsättningen som får hans roman att lyfta.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus