Bäst i klassen!
Bildmaterial
Ursäkta att man vill bli lite älskad
Johanna Thydell
Alfabeta
ungdomsboken. Gymnasiet, lektion i franska och ”… vi har precis lyssnat på en hörövning om två kåta svenskar som ska fira julen i Paris”.
Så skriver Johanna Thydell i sin senaste bok och jag går till recensionens betygssättning genast: jag ligger i brygga för Johanna Thydells nya bok Ursäkta att man vill bli lite älskad.
Boken handlar om gymnasisten Nora Jonasson och hennes jobbiga jakt på självkänsla. Historien har inte det mest originella upplägget – det handlar om vänskap mellan tjejer och samma tjejers röriga (alternativt rörande) känslor för killar – men den är fantastiskt rolig.
Tänk om jag hade vågat vara ens i närheten av så klarsynta och kaxiga analyser som Nora Jonasson är, när jag tillbringade mina dagar i gymnasiets hårda barn-vuxenzon.
Jag har inte läst Augustprisvinnaren Thydells tidigare böcker, men inser efter några sidor att hon är flera strån vassare än de utvecklingsromaner för ungdomar som ofta har alldeles för överlastade karaktärer, inte minst klassmässigt.
Nora Jonasson är slängd i käften, ”nerpissad mackägare” är bara en av de gånger som jag hajar till över ett språk som är helt rätt, och samtidigt helt nytt, åtminstone för mig, åtminstone om ungdomstjejer, åtminstone i svensk ungdomsroman.
I Thydells romanvärld tar inte klassperspektivet över, utan antyds skickligt i enstaka ord som ”peakperformancepappan”, ”bort mot höghusen”, ”Amanda af” och ”vita villaområdet”.
Nora ser sig som en ”inkräktare” bland villorna och det är starkt i sig, texten behöver inte mer, Thydell vet att skala av (och att slänga in Ibsen och hans Nora, visst!).
Om klassdramatiken finns i bakgrunden, så utspelar sig den för boken viktigaste dramatiken i gymnasiets korridorer, vid skåpen. De populäras placeringar, betraktarnas och de alldeles egna eleverna, de besynnerliga tjejerna, med en självkänsla som bara finns, lika naturlig som bladen på de friska trädens grenar.
Föräldrarna, ”uppspelta tomtenissar”, finns i periferin. De förstår inte (och just den oförståelsen är ju tröttsamt given i en ungdomsroman men blir i Thydells varken mer eller mindre än just det vuxenskap som oförståelsen innebär). Föräldrar får inte plats eftersom gymnasisternas hjärtan är uppfyllda av skåpdramatiken, som i sin tur utspelas på parblivandets smärtsamt oupplysta scen: Vad är det att vara ihop? När är man ihop? Och hur ska det kännas om det är ”rätt”?
En annan akt i skåpdramatikens dagliga teater är vänskapen, som i gymnasiet tveklöst börjar uppvisa nyanser som inte ens de klokaste ungdomar kan blunda för.
Johanna Thydell fångar Lisa och Noras vänskap bra i den här passagen: ”Hon blir stark av mig i publiken. Och jag blir stark av att få vara publik.”
När det skär sig mellan tjejerna skär det sig rejält och barnsliga knep som att bjuda på bullar visar sig inte alls räcka längre. De vuxnas knep (vetskapen att möjligheten till försoning faktiskt kan återkomma) förslår inte heller och vips, så lyckas Thydell skildra gymnasieålderns psykologiska utvecklingsfas i några rader, i ett kort stycke som hon kallar ”baka baka förklaringskaka”.
Johanna Thydell bjuder på prosa de luxe för unga läsare, men bokens slut, det köper åtminstone inte jag.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus