Konsten att leva och dö
Den skamlösa nyfikenheten
Astrid Seeberger
Weyler
Utkommer i dag
boken. Härbärgera är ett ord som kommer för mig flera gånger under läsningen av njurläkaren Astrid Seebergers bok Den skamlösa nyfikenheten.
Hon använder inte ordet, termen att se är den hon använder, för att handskas med det svåraste: ensamhet, övergivenhet, rädsla, sjukdom och död. Att se, beskriva och att tala om allt, det goda och det onda. I oss och i samhället. För endast fanatiker tror att det finns ett samhälle utan konflikter.
Seeberger, som kom från Tyskland till Sverige som sjuttonåring, är överläkare på Karolinska institutet. Hon blev ombedd att skriva boken, efter att förläggaren (Svante Weyler) både hört henne prata om sitt arbete som läkare och hålla ett föredrag om Agneta Pleijels roman "Drottningens kirurg".
Och Seeberger, en läkare som egentligen hade tänkt sig bli författare, skriver, lätt som en plätt, tycks det som, denna bok. En, två, tre, fyra gånger under läsningen börjar jag gråta. Fyra dödsfall lotsar hon läsaren genom, och hon gör det elegant och sparsmakat.
Det var längesedan jag läste något så trollbindande som till exempel hennes historia om Lorden, en njursjuk man.
Och det är inte enbart bokens verklighetsinramning, det är Seebergers språk som rör sig likt en vig katt mellan lärda människors citat (J.M. Coetzee, Horace Engdahl, Göran Tunström, Tomas Tranströmer, Joseph Conrad… och ja, ibland känns urvalet lite väl enkönat och förutsägbart) och minnesbilder av egen skam, kärlek och bleka patienter.
Sedan slår Seeberger hårdare, med en bild från ett möte – ett av tusentals möten dagligen i vår välfärdsstat misstänker jag – där en på alla vis utsatt kvinna så kallat hamnar mellan två stolar. Historien slutar i självmord. Jag vet inte hur många gånger jag hört eller läst om människor som hamnar mellan två stolar. Var är den tredje stolen? Är detta något svenskt? Något vi kan ändra, något vi kan göra något åt?
Boken tar inte politisk ställning. Astrid Seeberger röstar i boken inte för något annat än att vi ska lyssna. Och ibland röra vid, för att ingen ska känna sig ensam. Ingen är ensam, säger hon. Vi är människor.
Seeberger minns sina "Schwätzle", små samtal, under uppväxten i Tyskland. Med dem i grunden utvecklar hon en egen, skenbart enkel såklart, metodik om samtalets magi. Att vara skamlöst nyfiken, som hennes morfar lärde henne. Också på dem som sett det värsta, som kommer hit till Sverige med djupa trauman.
Om inte ett politiskt inlägg eller en medhårs strykande självhjälpsbok i den växande feelgoodgenren (när hon talar om begreppet ”stallvärme” blir jag först lite orolig), vad är det alltså Seeberger har skrivit för en bok? Jag antecknar under läsningens gång:
Handbok i samtalsteknik.
Metodbok vid skrivarkurser.
Inlägg i vårddebatten (om än subtilt: åt vad bör tiden ägnas?).
Predikan.
Bön.
Novellsamling (för vad vet vi egentligen om sanningshalten i bokens insprängda historier?).
Och mer än så, för att sno Agneta Pleijels ord i förordet till boken, är Astrid Seebergs bok en ars vivendi, ”en handledning i konsten att leva”.
Subtilt politiskt inlägg, men jag väljer att också se boken som en särskild ars vivendi i dessa post-valtider. När vi nu står med en rädsla för att retoriken i det offentliga rummet ska hårdna och förenklas och föra oss längre från varandra, då gäller det att mötas, och beskriva.
Jag skulle önska att "Den skamlösa nyfikenheten" hamnade på alla politikers bord, i kommun, landsting och riksdag.
Och årets Augustpris i fackboksklassen borde också vara i hamn härmed.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus