Sexfixerad duo
Ann Lingebrandt läser "Dödens ö" Bo I. Cavefors och finner en sårig
och suggestiv duett från avskrädeshögen.
Dödens ö
Bo I. Cavefors
Leif Holmstrand
boken. Vattnet är dödligt stilla och som en mörk famn öppnar sig ön för besökarna. Den släta klippväggen stupar obarmhärtigt brant. Man anar att ön kommer att sluta sig likt en grav så fort någon sätter sin fot på marken.
Arnold Böcklins "Dödens ö" är en målning som det är omöjligt att förbli oberörd inför och den lockar till ständiga konstnärliga omtolkningar.
När Bo I. Cavefors tar den emblematiska bilden till utgångspunkt för en lyrisk-dramatisk diktsvit med samma namn förvandlas ön till ett kvinnokön att invadera. Det är förstås inte så långsökt, sett i en konsthistorisk tradition av skräck för den kvinnliga sexualiteten. I denna upphöjt ödesdigra variant av vagina dentata (ett mansslukande underliv med tänder) tillhör det vampyrlika könet ingen mindre än Sapfo. Framförallt tycks det lika höglitterära som dödsbringande jungfruskötet ge upphov till längtan efter pojkstjärtar.
Dikten är högstämd långt över gränsen för det patetiska, en provocerande misogyn erotisk fantasi som har sina stunder av antiksvärmande skönhet mellan könsorden. Scenanvisningen, enligt vilken dikten ska framföras på ett golv täckt av nakna män och kvinnor som kopulerar huller om buller under skrik av vällust och smärta, föredrar jag att tänka bort.
Inom samma pärmar av den förlagslösa boken hittar man Leif Holmstrands "Ganymedes och Hebe", också det ett stycke dödsfixerad dramapoesi tänkt att framföras till Böcklin-reproduktioner och gruppsex-projektioner.
Här hittar vi de gudomliga passopparna – Zeus dotter Hebe, hushållerska på Olympen, och den sköne ynglingen Ganymedes, hennes efterträdare på posten – i ett samtal stående på ett berg av sopor, ett dödsrike av engångsbestick och aluminiumburkar.
Högt och lågt, antikt och samtida, flyter samman i en diskussion om våld, skräck, passion och förakt, med det homosexuella begäret som en bultande underström.
Lusten är granne med utplåningen i det Hadeskaos som är verkligheten, kärleksakten liknar mest en våldtäkt och döden övervinner allt: "Inte ens all smuts och skit i universum kan förringa döden, bara sjunga dess lovsång."
Det är en sårig och suggestiv duett från avskrädeshögen, där den sexuella åtrån blivit ett rov för tomhetens ångestklor.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus