Vägval väst
Islams två ansikten
Johannes Salminen
Söderströms/Atlantis
boken. När nyheten om den beryktade Koranbränningen i USA härjade som värst, noterade jag en annons om en serie kulturevenemang på Konserthuset i Stockholm – Ramadan Nights. Här utlovades allt från Ramadan-pyssel och familjekonsert till fredagskonsert med en känd libanesisk sångare.
Koranbränning och Ramadan-pyssel. Två kontrastbilder av islam i den västerländska vardagen som på sitt sätt illustrerar en häpnadsväckande kulturdemografisk förändring.
För bara några decennier sedan fanns det knappt några muslimer i väst. Idag är islam den andra stora religionen. Det väcker inte bara djupt rotade vanföreställningar om muslimen till liv, utan ställer västvärlden inför en gigantisk utmaning – att integrera islam i den västerländska kulturväven.
Muslimska minoriteter i väst är en ny företeelse, men det omvända har alltid existerat. Ända sedan islams gryning på 600-talet har det funnits betydande kristna och judiska minoriteter i islamska länder.
Men hur såg relationerna ut mellan dessa tre monoteistiska syskonreligioner under islams styre? Har dessa historiska epoker något att lära vår samtid för att befria det västerländska sinnet från allt gammalt bråte som ständigt matas med ett näringsrikt flöde av svartvita mediebilder av islam?
En ny volym i höstens bokskörd som tar upp kristna och judiska minoriteters ställning i islams länder är den åländske författaren Johannes Salminens tunna essäsamling, Islams två ansikten.
Den brett beläste Salminen, som i sina bästa stunder är en mycket läsvärd och inspirerande essäist, återblickar här på några av den islamska civilisationens höjdpunkter. De nordafrikanska muslimernas 700-åriga närvaro på den Iberiska halvön, Fatimidernas vidsynta styre i Kairo, det Osmanska imperiet och mogulernas välde i Indien.
Salminens reflektioner är sällan entoniga. Han nöjer sig inte med den gängse bilden, utan söker sig envist vidare till skuggsidorna, där de ljusskygga motbilderna ligger undanskyfflade.
Både kristna och judar anses av islam tillhöra bokens folk. Det ger dem en särställning bland religiösa minoriteter. Så har det varit ända sedan begynnelsen. Kristna och judar var det beskyddade folket. Det garanterade dem full religionsfrihet så länge de betalade en särskild skatt. Men trosfrihet var inte detsamma som jämlikhet. Vardagen var omgärdad av små regler som försvagade deras sociala status i förhållande till muslimen. Vapen fick man inte bära och inte sitta till häst.
Men trots dessa skavanker utvecklades en fruktbar samlevnad som ledde till ekonomiskt och kulturellt välstånd. Något som saknade motsvarighet i det medeltida Europa. Där var juden en verklig outsider och fick en nedrig behandling.
En annan fråga som Salminen lyfter är den muslimska världens tillbakagång. Under nära fem århundraden var arabisk vetenskap den mest avancerade i världen. Det fanns ett gynnsamt klimat för vetenskap, kultur och filosofi. När det gäller byggnadskonsten var osmanernas stora arkitekt Sinan lika lysande som sina motsvarigheter inom renässansen. Men trots dessa goda premisser blev stagnationen och den stadiga tillbakagången ett faktum.
Salminen är försiktig med svaren. Han nöjer sig med att hänvisa till despotiska makthavare och att ”den religiösa reaktionen fick horisonterna att krympa”. Något som långsamt ströp den intellektuella nyfikenheten som är grunden för all utveckling.
Flera av essäerna i samlingen har tidigare varit publicerade i olika tidningar och är alltså inte skrivna specifikt för ”Islams två ansikten”. Det påverkar tyvärr den röda tråden. Essäerna spretar och läsintrycket blir lite av en bergochdalbana.
I ena essän läser man ett närporträtt av den genialiske mogulhärskaren Akbar och i den andra om slavhandeln inom islam, för att sedan kasta sig över Venedigs relationer till den muslimska världen.
Men trots den innehållsmässiga skevheten finns det ändå ett centralt budskap som utmejslas i essäerna och riktar sig till det vägval som västvärlden står inför: Samexistensen har varit möjlig, reell och fruktsam.
Det återstår att se vilken väg väst kommer att välja. Koranbränningens eller Ramadan-pysselns?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus