Fadersuppgörelse
Jörgen Andersson läser CajsaStina Åkerströms bok om pappa Fred. En bok fylld av ilska, sorg, skuld men befriande fri från hämndmotiv.
Bildmaterial
CajsaStina Åkerström.
Femåriga CajsaStina Åkerström tillsammans med sin pappa Fred Åkerström och mamma vid en utflykt under Visfestivalen i Västervik.
CajsaStina Åkerström med pappa Fred.
Du och jag, Farsan
CajsaStina Åkerström
Norstedts
boken. När CajsaStina Åkerström i Du och jag, Farsan skriver om sin uppväxt blir det inte vackert. Hennes far, trubaduren Fred Åkerström, var en ensam man som kämpade med sin ångest och försökte driva den på flykten med alkohol och tabletter – alternativt en vivör som fastnade i en evig kretsgång mellan scenen, krogen och umgänget med suparkamraterna. Självklart två sidor av samma mynt, som förstärkte varandra i en nedåtgående och alltmer destruktiv spiral.
Efter föräldrarnas skilsmässa bodde CajsaStina mesta tiden hos sin mamma, men ofta följde hon också – som litet barn och sedan som tonåring - med pappa Fred i hans kringflackande tillvaro. Bokens omslagsbild är talande: den är tagen på en krog någon gång i mitten av sjuttiotalet. Levande ljus, en dunkel kroglokal. Fred sitter vid ett bord och samtalar skrattande med någon utanför bilden. Dottern CajsaStina sitter bredvid, tyst och liksom innesluten i sig själv.
CajsaStina Åkerström beskriver gång på gång, i fragmentariska minnesbilder, hur hon hela tiden måste passa upp för faderns ombytliga och lynniga humör som kunde växla snabbt som ögat. Fred krävde tystnad omkring sig, när han var hemma, och alltid hänsyn till sin sinnesstämning. Ibland när han mådde bra – vilket oftast sammanföll med vita perioder – hade de fina stunder tillsammans.
Det är alltså inte vackert. Ofta värjer man sig som läsare inför de scener och detaljer CajsaStina Åkerström beskriver. Det är rått och opolerat, berättelsen sprider ett slags blekt och tröstlöst ljus över de torftiga interiörerna från ett liv i upplösning.
”Du och jag Farsan” är ingen litterär eller ens sammanhållen text. Här finns istället den motstridiga blandning av vrede, skuldkänslor, hopp när pappan har vita perioder och besvikelse när han försvinner bort i ångest och drickande som nog många som varit i samma situation kan känna igen sig i. Sällan har jag läst en så naken skildring av hur det är att växa upp med en trasig och missbrukande förälder.
Att Fred Åkerström levde i rampljuset ger berättelsen ytterligare en dimension. Något som bara skymtar mellan raderna är hur alla runtomkring – vänner, arrangörer, publik, media – snarare än att vara till hjälp underblåste mytbilden av den hårt festande, självförbrännande konstnären. Fler än fadern tycks ha varit så upptagna av sitt eget att de inte förmådde eller orkade sätta sig i barnets ställe.
CajsaStina Åkerström talar boken igenom direkt till sin pappa, som om han satt framför henne. Pappan är ett ”du” som boken igenom ställs till svars. Han får också veta att dottern nu – på egen hand – funnit en del förklaringar till pappans handlingar och fått svar på frågor som hon aldrig fick av honom själv. Greppet att skriva boken som ett personligt brev eller en monolog riktad till fadern gör stundtals texten smärtsamt intim, och som läsare får jag en obehaglig känsla av att ta del av något djupt privat.
Finns det då anledning att släppa ut resultatet i offentligheten?
Jag tycker det. Det är en uppgörelseskrift, men ingen hämndaktion. Det är ett försoningsarbete, men ingen överslätande förlåtelseakt. Sorgen, saknaden, ilskan och lojaliteten finns kvar ett kvartssekel efter pappans död.
Att han i det här fallet råkade vara en känd person förtar naturligtvis inte styrkan och det allmängiltiga i CajsaStina Åkerströms upplevelser.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus