Kungens nya kläder

Gunnar Bergdahl har läst den uppmärksammade boken "Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken" och ser gamla mönster träda fram genom samtiden.

boken. Det börjar i Helsingborg. Året är 1973 och den gamle kungen ligger på sitt yttersta. Ove Selin, kronprisens livvakt kallas in och ger i denna inledning av den så uppmärksammade boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken av trion Thomas Sjöberg, Deanne Raucher och Tove Meyer ögonblicksbilder av de där dagarna då Sverige höll andan, kungen drog sina sista rosslande andetag och bankdramat på Norrmalmstorg i Stockholm pågick.

Det är då den unge kronprinsen ställs inför den uppgift som hela hans omgivning ständigt haft i åtanke sedan hans pappa omkom i flygolyckan 1947. Snart ska han hålla sitt trontal till riksdag och undersåtar. Det är då han säger: "Den tid vi lever i är stadd i ständig förändring vilket ställer krav på vår förmåga till anpassning".

Ack ja. Bläcket på den politiska uppgörelsen i Torekov hade knappt torkat. Bilden av Sverige som det utvalda landet bortom krigens helvete och klasstridernas konsekvenser var som inetsad. Samförstånd enligt Per Albins folkhemsord "demokrati är till slut ändå kompromisser". Ett modernt kungarike skulle nu få sitt nya moderna statsöverhuvud. För Sverige i tiden!

Bakom den nyblivne unge regenten låg lekarna i slottsparken på Haga med de fyra storasystrarna (det här var innan Sverige tog nya skräckinjagande moderniseringssprång med genusneutral tronföljd), där fanns Fröken Broms småskola i centrala Stockholm tillsammans med andra bättre bemedlades barn, där sträckte åren på Sigtuna privatläroverk ut sig med minnen av kamratkretsar och svårigheter med skolarbetet, där fanns resan med Älvsnabben jorden runt med tillhörande besök i hamnkvarterens barer och på diplomatiska representationsmiddagar och där fanns som obestridliga krav all den där ytliga men målmedvetna utbildningen för att förvandla denne lätt inbundne, föga sociale unge man till Carl XVI Gustaf.

Hela den första delen av boken är såväl välskriven som ömsint. Det är en skildring av en liten pojke som växer upp i en total konstitutionell slagskugga. Redan titeln anger tonen: "den motvillige monarken". Kungen som 1969 i en intervju sa "Jag vet inte om det är ett offer, jag har blivit uppfostrad till det och jag ser bara rakt fram." Kanske hade han hellre velat mecka med racerbilarna, parta med kompisarna och vara en alldeles vanlig, lite ordblind kille som hade turen att inte behöva bekymra sig om pengar. Ungefär som sonen Carl Phillip i dag.

Men rakt fram tvingades han av plikt och förpliktelser födda och gödda av den svenska överklassens banala och sorglösa omständigheter. Med sina politiska dimensioner. Rätten till rättigheterna, blickarna på undersåtarna, folket därnere vid slottstrappans fot. Allt kan man lära sig!

Kungens morfar, den gamle nazisten hertigen Karl Eduard från Coburg, får ett helt kapitel. Kanske för att författarna inte kunde låta bli att borra i sina upphittade dokument. Men att delar av den svenska överklassen hade en hel del minst sagt tvivelaktiga sympatier för nazismen torde knappast komma som en nyhet. Lika lite som att det omfattade delar av det svenska kungahuset.

Nyhetsmässigt är inte heller bokens andra del – den som fått kvällstidningarna att ta till krigsrubriker och skapa osäkerhet bland svenska publicister – någon sensation.

Vem kan betrakta det som en nyhet att ekonomiskt oberoende äldre män köper unga kvinnors umgänge och kroppar? Det är en av de där icke-nyheterna, saker vi alla vet men i vissa sammanhang väljer att titta bort från. Bort från moraliska komplikationer. De kan vara så jobbiga! Enklast så. Så har det sett ut sedan Karl XV:s dagar. En etikens egen lilla Torekovuppgörelse.

Kungens bravader med kvinnor och sprit är inga nyheter. Inte för de blundande hovreportrarna, inte för de hycklande kvällstidningscheferna, inte för hovets krishanterare, inte för någon.

Det var det inte 1977 heller när pockettidningen R gav ut sitt temanummer "Herrar och horor" där också kungen figurerade. Även då diskuterades eventuella rättsliga motåtgärder. Då existerade ännu den mossiga paragrafen om majestätsbrott. Också då mullrade den högljudda dementimaskinen igång. Den tystnade då, den tystnar snart nu också. Tystnaden är nämligen just dessa omständigheters förutsättning.

Ack ja. Nyheten med bokens andra del är att Sjöberg & co bryter denna tystnad. De har dokumenterat, sökt upp vittnen och undersökt omständigheter. Delen känns visserligen betydligt mindre genomarbetad än bakgrundsskildringen. Mer rapsodisk. Men här finns de då, kungens närmaste vänner, jaktkamraterna och supbröderna, "grabbarna" i "Gubbtolvan" som hyr lokaler och unga flickor. Som ordnar rituella fester och som vet hur man ska roa sig. Om man har pengar och makt. "Noppe" Lewenhaupt, Anders Lettström, "Aje" Philipson och de andra. Namngivna fartblinda representanter för dubbelmoral och en pinsam kvinnosyn. Några av dem gamla kompisar från Sigtuna och Östermalm.

Här hoppar vi mellan konkreta skandaler. Som besök på strippklubb i Atlanta, som kräftskivor samtliga inblandade helst förefaller vilja glömma men somliga minns med fasa, som Måndagsklubben, den frekventa festtillställningen i den stockholmska maffians sköte.

Kungens kompisar förefaller förlov sagt rätt korkade. Tror verkligen "Noppe" och "Aje" och Anders att deras totala förnekanden ("Har aldrig varit där", "Bara rykten") som nu misspryder kvällstidningarnas alltmer uppslagna bevakning är rimliga i relation till den dokumentation och de vittnesmål boken innehåller? Inte minst den ordagranna, bandade intervjun med deras egen stjärn(läs tjej-)fixare Christer Gustafsson. "Livet rullar bara på", som han säger och hoppas.

Nu kommer förstås boken att bli ifrågasatt. Skvaller, anonyma källor, opålitliga gangsters... Men en av journalistikens grundförutsättningar för att granska makten – och till den torde Kungen och hans anhang sannerligen kunna räknas – är vår medborgerliga möjlighet att erhålla källskydd. Vi kan alla bli en "deep throat" om vi råkar komma över kunskap av brännande karaktär. Och skulle de antydningar som finns i boken om att SÄPO beslagtagit fotobevis utan rättslig grund stämma är det riktigt oroväckande.

Mitt intryck är att det är en väldokumenterad skildring av något vi alla anade eller rent av visste. Vi vet att monarkin i grunden är odemokratisk. Vi vet att kvinnors kroppar fortfarande tillåts vara till salu. Vi vet att dubbelmoralen förblindar.

Det är en naken kung som träder fram i boken medan alla hans försvarare nu ropar om hans vackra nya kläder!

Det är med vemod jag tänker på orden från trontalet 1973. Jag känner moderniteten kränga under den massmediala ytan. Det var visst något om att tiderna förändras och att vi måste anpassa oss. Ska det gälla också kungafamilj, hov och svenska överklassfarbröder?

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06