Månen tur och retur

Agneta Edwards läser Emma Virkes "Brevet till månen".

Gåtfull hänger månen där, förtrollar och förvandlar med sitt sken. Full lockar månen fram vilddjuret och galenskapen i oss, för nymånen ska man niga, tillika plantera sina bönor i skenet av, och så havet då, som stiger och sjunker i takt med månen – i sanning en obeveklig dragningskraft. Denna mytiskt laddade himlakropp visar också en mer prosaisk och förmänskligad sida i sagor och visor om ”gubben i månen” trots att den annars förknippas med den kvinnliga principen.

I folklore och barnlitteratur vimlar det av månar, Lennart Hellsing och Maurice Sendak är två storheter som använder den frekvent. Månarna har allt möjligt för sig, ramlar ner, kan bli pannkakor, plockas från himlen som sällskap – sällan lyckat, det blir så mörkt - eller används som symbol för mörka känslor som melankoli och sorg. Moa i Emma Virkes Brevet till månen vill åka och kolla så att månen inte känner sig ensam – för det kan man ju lätt tänka sig, att det blir lite trist där uppflugen i mörkret.

I en annan av årets bilderböcker, "Månen blev rädd", agerar just en deprimerad måne huvudperson: problematiken att förlika sig med att inte klara av att alltid lysa klarast gestaltas med språklig och konstnärlig virtuositet genom poeten Joar Tibergs text och Anna Höglunds svindlande bilder, lika storslagna som ömsinta i spindellika månben och trötta ögon.

Emma Virke, som 2009 debuterade med vinnarillustrationerna till Eva Lindströms text "Mops" i Natur&Kulturs pristävling, arbetar med helt andra uttryck i sin månberättelse som, liksom Tibergs och Höglunds bok, hör till årets intressantare utgivningar. Med mild vardagsabsurdism berättar hon om ett barn som vet vad hon vill och genom initiativkraft också får det – fantasi, lek eller skruvad verklighet? Upp till oss att tolka. På Jules Vernes tid var månfärder science fiction, nu är det om inte vardagsmat så åtminstone en realitet – fast ”Det är på tok för dyrt” säger Moas föräldrar från tevesoffan.

Replikerna är grafiskt skilda från den berättande texten, Virke utnyttjar typografiska möjligheter och bokens fysiska form. Moa ritar istället ett brev till månen. Inget svar. Ett till, pappa får hjälpa till att skriva. Den här gången kommer svar! Moa får åka rymdraket och lämna brevet själv. Hon pratar lite med månen, och åker hem igen. Historien är inte märkvärdigare än så, någon slags knorr eller konflikt, ett spänningsmoment, saknas. Å andra sidan är det aningen skönt att historien får vara lite ofärdig, men visst skulle det behövts en Eva Lindström – som man kan tänka sig att Emma Virke har ett gott öga till – för att riktigt bära upp en berättelse utan starkare dramatik.

Nu gör det inte så mycket eftersom Emma Virkes formsäkra collage i mjuka jordfärger och 70-talsretromönstrat bestående av foton, tyger, kritmålat, penntecknat och allehanda pappersytor bjuder på så mycket: humor, som i kaffekokarraketer och dörrmattetexten ”Inget är bättre än att fly från ett ostädat hem, och symbolik: en Barbie på huvudet i en hink – kan något bättre illustrera en sur unge? Annars lämnar heller inte de skönt groteska, känsligt tecknade gestalternas ansikten några frågetecken vare sig om stämningen eller vem som dominerar, oavsett om hon är iförd prinsessklänning, rutigt förkläde eller gröna kalasbyxor.

Agneta Edwards
info@agnetaedwards.se