Leka främling

Gästrecensent Aase Berg läser en antologi med idel underbara dagbokstexter från nätcommunityn skunk.nu [http://skunkgruppen.blogspot.com/] , som vår skribent Ida Säll varit redaktör för tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli, och fastnar mest för dem som förblivit anonyma.

När folk har masker på sig i det övergivna rummet, på mötesplatsen utan övervakning, vad händer då? Jag kommer genast att tänka på Stanley Kubricks "Eyes Wide Shut", där maskerade makthavare i anonyma lokaler ägnar sig åt depraverat mörker och drifter som biter sig själva i svansen. Anonymitet och så kallad frihet, det måste väl gå åt helvete, titta bara på bloggosfären i allmänhet, där otaliga upphovsmän- och kvinnor i ren självbevarelsedrift tvingas stänga av kommentarfunktionerna.

På dagbokssajten skunk.nu har det förmodligen inte huserat några psykopatiska makthavare. Tvärtom får jag en känsla av att sajten befolkats av de maktlösa. Maktlösa människor kan i och för sig också samla sig till en otrevlig, aggressiv lynchmobb med enbart reptilhjärna: förfördelad pöbel nitar allt som rör sig. Men inte på skunk. Åtminstone inte i det fantastiska urval som Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Ida Säll nu publicerar i bokform. ”Jag är framför allt intresserad av asociala medier. /…/ Anonymiteten var silkeslen och helande”, skriver Ringskog Ferrada-Noli i förordet.

Dagbokstexterna från skunk.nu är enbart vackra och underbara. Allihop! Men de är inte längre anonyma: När jag har läst hela boken upptäcker jag att det finns ett facit på slutet. Man kan få reda på vem som döljer sig bakom alias som LushLife, dåligtsmink, Gertrude Stein och Tupac kille 4.

Vissa av skribenterna har dock valt att förbli pseudonyma ända in i boken. Märkligt nog är det just dessa jag har fastnat intensivast för i min läsning: Dunder-Anna, chatorias, etiopisk precision, smacky och den bindgalna och poetiska grisblod: ”denna mjuka pöl vi kallar ’universum’. Vidden av alltings meningslöshet, greppar den nu och den är verkligen en sorglig historia /…/ en konversation mellan två människor är fortfarande universums egna, ensamma sorgliga inre monolog”.

Är det en slump att de i mitt tycke mest fascinerande skribenterna in i det sista vägrar uppge sina riktiga namn? Eller är det dessa personer som har varit minst sig själva i skrivandet, som har gått längre än deras vardagspersonligheter skulle göra, och därför inte vill förknippas offentligt med sina texter? Man kan fundera över vad det innebär att i text leka främling. Kanske kommer man aldrig sig själv närmare än då. Kanske finns det en motvikt till den känslomässiga avtrubbningens maskerade mörker i Eyes Wide shut-konstellationen?

Nätet är främlingskap. Men det finns också geografisk koppling i många av texterna. En gemensam nämnare för flera av skribenterna är till exempel att de bor i Malmö och hatar Malmö. Dessutom jobbar många av dem med grejer de ogillar. Utom Måns Wadensjö kanske, Wallraffgrabben som vann Katapultpriset förra året med sin arbetsplatsskildring "Förlossningen", och som här ger sig in i en annan miljö: telefonupplysningens. Wadensjö, eller Mån san som han heter på "skunk.nu", har en förmåga att iaktta arbetsförhållanden med inställning som en absurt inriktad teflongås, och det är fascinerande. Och när är han objektivt och utan syrliga kommentarer citerar Glenn Hyséns vanvettiga blogg, praktiserar han en närmast brittisk understatementteknik.

Många av de övriga texterna är också lakoniskt korthuggna, ofta är de ren poesi. Som här, i en gestaltande dikt från grisblod: ”alla fåglar ska hålla käften/ alla hundar ska hålla käften/ alla kurskamrater ska hålla käften/ alla maskiner ska hålla käften/ alla fordon ska hålla käften/ alla polare ska hålla käften/ och slutligen alla släktingar. de ska hålla käften de med.”

I Det bästa från skunk.nu visar nätet sin bästa sida, sina egenartade möjligheter och sin konstruktiva och litterära potential.

Det är en självlysande motrörelse mot grummelaggressiva hatbloggar och degenererade reptilhjärnor.

Aase Berg