Vid de nya pyramiderna
Maria Hamberg läser den indiska författaren Anjum Hasans "Bort, bort".
Bildmaterial
Foto: Madhu Kapparath
Bort, bort
Anjum Hasan
Översättning Caroline Åberg
Ordfront
boken. Anjum Hasan är en ung indisk författare. Hon har skrivit både poesi och romaner, och är även verksam som kulturskribent i Bangalore. Hennes debutroman "Lunatic in my Head" nominerades till Crossword Book Award 2007, och hennes andra roman Bort, bort som nu kommer ut i Caroline Åbergs översättning, nominerades till Man Asian Litterary Prize 2008.
Huvudpersonen i "Bort, bort", den 25-åriga Sophie Das, är likt Anjum Hasan själv född i Shillong, en småstad i provinsen Meghalaya. Geografiskt hittar man Shillong i den landremsa av Indien som sträcker sig åt öster, norr om Bangladesh, söder om Buthan, Kina och Nepal, väster om Burma.
Mitt bland bergen, lite bortglömd i världens ände, ligger den där och verkar se ut som den alltid gjort. Men påverkats har den. I alla hem står tv:n med såporna från Bollywood och lockar de unga därifrån.
Det som skenbart är en slumrande idyll är mer ett tillstånd av de kvarvarandes förlamning. Allt traskar på i invanda spår, invånarna verkar oförmögna till förändring.
Sophie Das flyttar (jämför: flyr) likt de flesta andra. Hon ordnar en anställningsintervju via datorn på Internetcaféet i Shillong och hamnar i Bangalore, en av de riktigt stora städerna i södra Indien.
Men jobbet är inte det litterära redaktörsarbete hon drömt om, hon erbjuds att granska ekonomiartiklar för engelska affärstidningar. Besviken tackar hon nej och tar i stället ett jobb hos ett amerikanskt filmföretag där hon från nio till fem transkriberar filmljud till textremsor för dvd. Ruta för ruta, film efter film. I textremsan för döva ska hon texta alla ljud, även exempelvis ”hur det låter när ett manshuvud krossas mot betong”.
Rätt snart blir arbetet motbjudande för Sophie som likt en Emma Bovary tolkar världen utifrån litteraturen. Hon klarar inte längre av att ”plikttroget transkribera vartenda slag som Arnold Schwarzenegger delade ut, varenda Dirty Harry-replik, vartenda Julia Roberts-skratt, varenda fiol som ackompanjerade varje första kyss, vartenda mystiska knarrande i vartenda spökslott”.
Filmerna invaderar hela hennes jag och dessutom kommer hon på att hon ”får betalt för att föra folk bakom ljuset”.
Till råga på allt har hennes pojkvän, som går från den ena anställningen värre än den andra, fått för sig att köpa lyckan. Han vill ta ett dyrt banklån och skaffa bil. När till slut en av vännerna, hög av gräs, mördar sin flickvän, får Sophie nog och åker hem till Shillong.
Det liknar i många stycken en klassisk arbetarroman. Storstadens lockelse och puls, produktionens enorma aptit på människosvett och människans inre förtvining. Men det är inte fabriker i den vanliga meningen, utan callcenters och kontor. Men likväl robotiserat arbete, och de som befinner sig där, arbetarna, har absolut ingen kontroll över någonting. Det är de som är Indiens BNP. För att döva sig, hitta ”meningen med livet”, låter de sig dras med i konsumtionshysterin.
Så länge Sophie Das befinner sig i Bangalore är texten helt i takt med hetsen. Meningarna blir långa, satserna korta, antalet kommatecken fler och fler.
Men i den stund hon närmar sig Shillong går tempot ner och läsaren ges tillfälle till eftertanke. Det är riktigt, riktigt bra. Och när Sophie kväljs över stillheten i Shillong och till slut ändå väljer att återvända till Bangalore kan jag inte låta bli att tänka på Birger Normans dikt om sin barndoms Ådalen: ”Hit vill jag/hit måste jag/men, här kan jag inte vara.”
Det är fasansfulltatt plötsligt inse vilka oerhörda människomassor i världen som sliter ihjäl sig för lyxkonsumtionen i de rika länderna.
Och detta har Anjum Hasan lyckats skildra med både humor, ironi och realism.
Men jag fattar inte varför Ordfront i presentationstexten talar om vem författaren är gift med.
Vad i all sin dar har det med saken att göra?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus