Bland de levande döda
Jenny Högström har läst Dennis Gustafssons "Viktor Kasparssons Makabra Mysterier".
Bildmaterial
Viktor Kasparsson samt snöfall över Hälsingborg. Ur "God jul Herr Kasparsson".
Illustration: Dennis Gustafsson
Viktor Kasparssons Makabra Mysterier
Dennis Gustafsson
Albumförlaget
serier. Ta några nävar av hårdkokte privatspanaren Mike Hammer, blanda med lika delar av Will Eisners 40-talsserie Spirit, Jack Monks Buck Ryan och Enid Blyton- eller Tintinaktiga symboler. Överraska sedan med en rejäl släng av HP Lovecrafts monstruösa skräckvisioner från andra sidan, Iron Maiden-estetik, gamla skillingtryck och svensk folklore. Ta därefter några nypor gamla örhängen från mellankrigstiden, vevgrammofoner, stiliga damer, cigaretter och en hel massa annan tidstypisk rekvisita såsom snygga bilar, fiskbensmönstrade kostymer och bobbade damfrisyrer, och förlägg alltihop till Helsingborg med omnejd – så har man något som åtminstone pekar i riktning mot debuterande Dennis Gustafssons seriealbum Viktor Kasparssons Makabra Mysterier.
Makabra mysterier är förresten inte bara en fin allitteration – det ger också en bra sammanfattning av dessa på en gång nostalgiska och skräckanstrukna deckaräventyr, presenterade i fyra både vältecknade och välberättade serienoveller.
De två första, "God jul herr Kasparsson" och "Främmande hamn", utspelar sig dessutom under ett evigt snöfall, medan "Vems rosor växer i ån?" och den avslutande "Flugornas herre", utspelar sig under högsommaren, då hettan nästan får luften att vibrera och övernaturliga saker börjar inträffa.
Personligen anser jag dock att den sortens berättelse och estetik som är starkast här, det vill säga den klassiska deckaren, lämpar sig bäst under snöfall eller ösregn. Kanske har detta till en del med färgläggningen att göra. I en intervju (HD 14/1) med Gustafsson, som tidigare endast ritade i svartvitt, framgår det nämligen att han låtit sig övertalas av förläggaren att färglägga sina serier. För att det skulle bli mer lättillgängligt, tydligen, vilket jag som oregelbunden men långvarig seriekonsument, inte riktigt kan begripa.
Men visst, brunt, grått, rostrött, senap och sepia, passar ju förstås den här estetiken väldigt bra. Och Enki Bilal-inspirerade "Flugornas herre" är mycket fint utförd i akvarell. Det är nog främst den frodiga grönskan i "Vems rosor...", som verkligen svär mot den solkiga stämningen i hela den mellankrigsvärld som Gustafsson så skickligt har byggt upp med och kring den unge Kasparsson.
Genreförväntningar, ja. Jag måste också medge att första gången en gengångares kloförsedda händer dyker upp i serierutan för att slita sitt offer i stycken, håller jag på att tappa intresset. Men i det inledande äventyret, "God jul herr Kasparsson", lyckas Gustafsson ändå att ro hem denna balansakt mellan klassisk deckare i utpräglad 30-talsmiljö, med mysterium på antikvariat, utrivna tidningsannonser, en liten kärlekshistoria – och så det ockulta temat med de dödas hemsökelse. Det fungerar bland annat för att han tar god tid på sig att berätta, och att han inte är övertydlig. Skeendet är liksom bara toppen på ett isberg – och vilket isberg det är får man veta först på slutet.
Däremot har jag lite svårt att fördra "Främmande hamn" – dels är det för många monster a´ la nån slags hårdrocksestetik, dels lite för mycket splatter, och för lite dialog – i alla fall i förhållande till det som jag tyckte var intressant i de andra äventyren. Att dessa väsen från andra sidan bygger på ett gammalt skillingtryck, sätter ju händelserna i ett annat perspektiv. Men själv föredrar jag de utpräglade deckarmysterierna, som med sina makabra inslag inte liknar något jag tidigare läst.
I sina bästa stunder lyckas Dennis Gustafssons bildburna berättelser alltså med många saker på en gång och jag ser verkligen fram emot att få fortsätta att följa Viktor Kasparssons helsingborgska äventyr på gränsen mellan de levandes värld, och de dödas.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus