Härma Hunter
Stig Hansén läser en misslyckad biografi om Hunter S Thompson.
Bildmaterial
Hunter
E. Jean Carroll
Översättning: Per Stern
Vertigo Förlag
boken. Jag har läst en hel del intervjuer med Claes Hylinger. I alla står det om hans säregna flanörstil. Han vandrar. Han ser något. Han reflekterar och går vidare. Hans stil är så pass egen att han så gott som bildat en egen genre. Problemet med åtminstone hälften av de där intervjuerna med honom är att reportern försöker härma Hylinger – och det blir, nu är jag snäll, inte speciellt bra. Hylingers stil, som ser enkel ut, kräver mycket arbete.
Gång på gång tänker jag på de Hylingerliknande intervjuerna när jag läser E. Jean Carrolls bok Hunter om Hunter S. Thompson, den minst sagt legendomspunne reportern från Kentucky, USA, som tog livet av sig för sex år sedan. Han skrev om Hells Angels och om politik och om narkotika och om hippierörelsen och om hur man kunde bryta mot lagen: mycket var smått revolutionärt, men det mesta har inte stått sig särskilt bra, tycker jag.
E. Jean Carroll intervjuar honom utan att gå i närkamp. Jag tror inte på att den som skriver om någon annan behöver slå hårt hela tiden – ibland räcker det långt med att beskriva vad den andre gör för att man ska förstå hur han är – men E. Jean Carroll klarar helt enkelt inte av ämnet Thompson, alla minst när hon kritiserar honom. Han glider undan och är – påstår han själv med glädje – inte den han verkar vara; han framstår alltmer som rätt bekväm med att slippa stå till svars.
Och det smittar av sig på berättandet och formen: Carroll, som kom med den här boken om Thompson långt innan han dog, försöker likna honom i andning, i metod, i blick, och det blir, om jag nu ska vara snäll igen, inte speciellt bra. De avsnitt som däremot fungerar är när hon lämnar Thompson och lämnar sig själv, och låter oss höra andras minnen om Thompson. Då beskrivs mat- och spritnotorna, hur han klädde sig, utbrotten på sjukhusen, hans excesser, hur han behandlade homosexuella – och då anar man hur han jobbar på myten om den ständigt festande och knarkande och supande superreportern, medan han egentligen kanske bara gömde sig för sig själv. Jag säger kanske, för efter 453 sidor ansträngd prosa har jag inte kommit Thompson särskilt nära.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus