Barbro Lindgren i våra hjärtan

Jenny Högström läser om Barbro Lindgrens älskade dagbokstrilogi "Jättehemligt, "Världshemligt" och "Bladen brinner", där läsandet och skrivandet löper som en röd tråd.

Barnboken. Hur skulle den svenska barn- och ungdomslitteraturen se ut utan Barbro Lindgren? Kolla bara: hon ligger bakom bebisböckerna om Max, "Mamman och den vilda bebin" (med Eva Erikssons fantastiska illustrationer), skogstokiga "Loranga, Masarin och Dartanjang" naturligtvis, men också de mer allvarsamma barn- och ungdomsböckerna om Lilla och Stora Sparvel, supersnyftaren "Sagan om den lilla farbrorn" och helcrazy "Vems lilla mössa flyger" (de två senare också illustrerade av Eriksson). För att inte tala om den finstämda diktboken "Gröngölingen flyger". Jag minns fortfarande dikter ur den.

Ja, vi är nog många som håller minst en bok av Barbro Lindgren nära hjärtat, för vem har med samma enastående humor och självklarhet lyckats omfatta såväl galenskap, misär, elände och död som kärlek, glädje och vänskap i berättelser om och för barn och ungdomar? Man får helt enkelt känslan av att verkligheten inte är riktigt verklig utan ett visst mått av hemskheter, alkoholister, galningar och människor som dör. Sånt är ju livet.

Jag minns att jag som barn blev rätt illa till mods av just dessa skildringar. Barn är ju i allmänhet hyperkänsliga för allt och alla som sticker ut. Särskilt obehagligt då om de är konstiga, galna, sjuka eller fulla. Men just därför måste de ju finnas, framför allt i barn- och ungdomslitteraturen.

Men låt mig inte gå händelserna i förväg. För händelsen är den följande: återutgivningen av Barbro Lindgrens tre älskade dagböcker Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner från 1971-1973 – som jag alla återser som kära gamla vänner.

Och nästan helt utan barndomens ängsliga obehag

"Ingen ska få läsa det här. Inte ens mamma. Och inte Ingrid – fast vi har känt varann så länge. Men kanske min kusin – om många, många år. För honom ska jag gifta mig med, fast han vet inte om det än. Det vet ingen mer än jag. För det är jättehemligt."

Så börjar "Jättehemligt", och sedan fortsätter Barbro att i samma raka och sakligt humoristiska stil berätta om sitt liv i och sina funderingar från tio till femton års ålder.

En avgörande tid, denna övergång från barndom till tonår – för att inte säga: en avgrund.

Och inklistrade bland dagboksanteckningarna finns svartvita bilder: klassfoton, reportage, dödsrunor, reportage och teckningar.

Dagbok heter på franska "journal intime" – och här är det i sanning intima journaler det är fråga om. Inget är för litet – eller för stort – för att berättas.

Här får vi alltså lära känna Barbro (på den tiden Enskog), hennes stora familj, hennes Stockholmsförort som på den tiden (1940-50-talen) var mera land än stad, samt hennes vänner, grannar, lärare och skolkamrater.

Som Anton, som är ny i klassen, har gammeldags kläder och får magistern att skratta så han blir högröd i ansiktet. Som vännen Ingrid, med vilken Barbro bland annat skriver hemska romaner, och som har en dörrklocka som inte ringer utan skräller. Som mormor, som säger såhär om Barbro: "Hon är inte söt, men hon är glad."

Ett konstaterande som Barbro själv verkar ta med en rejäl nypa salt. Hon vet väl själv hur det ligger till med vem som är sötast. Men hon vet framför allt vad hon själv vill göra och tycker är roligt.

Utom under en period. För en bit in på höstterminen är det något som händer: "Det känns så sorgligt inuti mej, jag vet inte varför men det är som om jag inte vill skratta mera."

Barbro tycks ha drabbats av depression – inte ovanligt, föreställer jag mig, bland intelligenta barn – och vill inte gå tillbaks till skolan. "Nej, jag kan inte gå dit mer." Hennes föräldrar blir såklart förbryllade – varför vill deras dotter bara ligga inne och läsa och gråta med fördragna gardiner, och varför tycker hon att allt är så hemskt?

Mormor däremot, hon förstår precis: "Det där har hon ärvt från mig, arma barn", skriver hon i ett brev.

För hopplösheten beror ju inte på något särskilt fel – utan på att allt bara känns fel. Allt – och inget särskilt.

Och efter några småturer med sin mamma och ett provbesök i skolan kan Barbro så småningom både skratta igen och faktiskt också återvända till skolbänken.

Som läsare blir jag glad att någon kan skriva om detta så enkelt och okomplicerat om något som känns så komplicerat: men såhär tröstlöst och hemskt kan livet alltså kännas ibland, för både barn och vuxna.

I "Världshemligt" har Barbro hunnit fylla tretton, bytt skola och fått ett eget rum: "Jag har ordnat det ganska härligt". Och härligt tycks vara nyckelordet för denna lekfulla tid full av äventyr.

Annars är det naturligtvis funderingar om när hon ska få bröst, men som tur var har hennes kompis Cissi inte heller några. De gör i alla fall långa reportage för sin tidning The Happy Corkscrew, smygröker på frukostrasten och är rädda för den nakna gubben i skogen. Och när Stig på en skoldans visar sitt intresse är vår hjältinna ytterst avvaktande: "Jag vill vara för mig själv. Eller också vill jag vara med Cissi och skriva tidning och rita hästar."

Igenkänningsfaktorn är skyhög!

Som femtonårig dagboksskrivare i "Bladen brinner" ser Barbro, som den tvättäkta författare hon är, tillbaka på sitt liv: "När jag var tretton tyckte jag att det var min härligaste tid. Det var min härligaste tid. Nu kanske det är mer spännande – med killar till exempel, men samtidigt känns det lite ödsligare inuti."

Ja, kärleksbekymren blir verkligen fler. Och författarplanerna konkreta (ett manus skickas till Bonniers). Jag också älskar hennes reflektioner om sig själv som yngre, när hon var glad hela tiden. “Till slut verkade jag så glad så alla trodde jag var sjuk om jag var allvarlig.”

Stackars Barbro fick ont i ansiktet och var tvungen att gömma sig ibland för att anletsdragen skulle få vila. Å, den lilla beniga ungen skulle man vilja krama!

Vad gäller killar slår det Barbro att det kanske är som med kläder – tänk om man förlovar sig med en, och så träffar man någon som är ännu intelligentare och snyggare samma dag. "Vad gör man då?"

Frågan är helt klart berättigad.

Inga tankar ellerfrågeställningar är i sanning för dumma, främmande eller skämmiga för Barbro Lindgren och hennes fantastiskt fina dagböcker, och inga människor eller händelser för konstiga eller förbjudna. Alla är välkomna, inkluderade, och så obekymrat befriade från skam.

Jag kanske inte förstod det när jag läste dem som barn – utan bara upplevde det. Men för den vuxne läsaren är detta glasklart. Dessutom är de alltså trots sin svärta, högeligen underhållande och drastiskt skrivna, och Lindgren har ett närmast osvikligt sinne för detaljer.

Är det något som löper som en röd tråd genom dessa dagböcker, så är det just skrivandet och inbillningskraften. Livsuppehållande åtgärder och det som verkligen engagerar Barbro.

Detta sagt som en tröst till alla andra läsande och skrivande och kanske lite småprilliga barn (och vuxna) därute: det är okej.

Ja, det är till och med härligt och bra!

Vilket bara är ett av många skäl till att man bör läsa dessa otroligt fina böcker. Visst har de fyrtio år på nacken, men bortsett från tidstypiska detaljer hade de lika gärna kunnat vara skrivna igår.

Jenny Högström jenny.hogstrom@hd.se042-489 91 40