Vad är en röst?

Fredrik Nyberg skriver om tidskriften Nutida musiks nummer om "Röst".

tidskriften. Det är, enligt nederländske 1500-tals humanisten Erasmus, talet – denna disciplinerade och av regler uppstyrda röstpraktik – och inte förnuftet som är det utmärkande för människan. Frågan på vilket sätt detta specifika röstljud exempelvis låtit sig avbildas i skrift har ända sedan skriftens uppkomst varit ett stoff för filosofisk tankemöda. Och man tycks, som tur är, inte se någon avmattning i denna undersökning utan slut.

För ett par år sedan – för att ge några mer aktuella exempel – gav tidskriften Ord & Bild ut ett temanummer med titeln ”Röster”. Psykologen och filosofen Mladen Dolars bok "A Voice and Nothing More" från 2006 har, åtminstone i vissa kretsar, under senare tid blivit, om ni ursäktar mig, något av en ”snackis”, och nu kommer alltså tidskriften Nutida musik med numret Röst. Intresset för rösten som ämne för spännande och divergerande reflektioner är således alltjämt intakt.

I sitt förord skriver redaktörerna Andreas Engström och Åsa Stjerna att ”latent finns den ständiga frågan vad rösten bär i termer av identitet”, och med den frågeställningen i bagaget blir Stjernas samtal, som följer direkt på, med den för de flesta okända sångaren Josef Protschka intressant. För 55 år sedan, då Protschka var elva år, lånade han ut sin röst till Karlheinz Stockhausens epokgörande verk "Gesang der Jünglinge" och upp rullas en illustrativ episod som framhåller en rösts förmåga att ge ett konstnärligt verk, och inte en person, en specifik identitet. Protschkas sånginsats behäftade – en gång för alla – "Gesang der Jüngeling" med ett tydligt fingeravtryck; själv förblev han dock oidentifierad. – ”Vid den här tiden hade man slutat skriva mitt namn på skivomslagen. Det skulle visa sig att Stockhausen inte hade kunnat spåra upp mig”, säger Protschkas.

Numret består sedan av en blandning av samtal och essäer, med en viss – möjligen olycklig – övervikt åt det förra.

Frågan: ”Vad är en röst?” formuleras på ett par ställen.

I det redaktionella förordet säger Engström/Stjerna klokt att texterna i temablocket knappast skall ses som ett försök till svar.

Och Marcia Sá Cavalcante Shubacks text ”Vad är en röst? Öppnandet av Dieter Schnebels Maulwerke” är – precis som hon också skriver – mest att uppfatta som en ”förberedande anteckning” till en ”röstens fenomenologi”. Det är en anteckning som i högre grad uttalar lödigheter om Schnebels verk – och om Edvard Munchs Skriet – än om rösten och dess eventuella hemligheter.

Anna Einarsson, som står bakom tre av temablockets bidrag, inleder sin ”Triptyk om rösten” med en kort, men rejält faktaspäckad, text som kretsar kring det gränsland där talrösten närmar sig och övergår i sångrösten.

Detta gods kan man sedan ta med sig in i de två samtal – med skådespelaren Andreas Kundler och sångerskan Sofia Jernberg – som sedan följer.

Riktigt spännande är att ta del av Jernbergs brottningsmatch med röstens koppling till talet och semantiken. Jernberg säger att hon aktivt, i sin praktik, börjat röra sig bort från ”det språkliga”, ”det textuella”, ”det talade”, och mot – tänker jag mig – ett uttryck som inte vilar på en språkligt godtycklig grund. Hon är helt enkelt på väg mot en annan typ av språklighet.

Hela detta material – denna triptyk – liksom Stjernas samtal med rättsfonetiken Jonas Lindh, utgör en välbehövlig motpol till Cavalcante Shubacks ”svävningar”.

Precis som Sofia Jernberg säger sig också Lindh, fast utifrån helt andra premisser, vara intresserad av ”det” i talet som inte har med budskap att göra, det vill säga det som man ”egentligen skulle kalla röst”. En röst är inte ett fingeravtryck, inte ett DNA. Rösten är något avgjort mer komplext och föränderligt.

Utöver detta, har man som rättsfonetiker att kämpa mot ett visuellt orienterat juridiskt system, som bland annat manifesteras i usla inspelningar och ljudupptagningar, som innan de lagras förvandlas till visuella word-dokument. Och när dessa återigen vokaliseras i en läsakt befinner man sig naturligtvis i en röst som är fjärran den man som rättsfonetiker önskar undersöka.

”The sonic turn” har inte, konstaterar Stjerna och Jonas Lindh samfällt, nått rättsväsendet. Ett spännande samtal.

Röst-blocket avslutas sedan med ännu ett samtal, som också det tangerar tematiken i de två föregående.

Den här gången är det den i Berlin bosatte österrikiske tonsättaren Peter Ablinger, som har ordet: ”Så fort man förstår innebörden av vad någon säger är man som åhörare exkluderad från den rena lyssningsakten.” Det är ett faktum – litteraturvetaren Reuven Tsur skriver om det i boken "What Makes Sound Patterns Expressive?" – att vi uppfattar och behandlar språkljud (röst) med och i vår vänstra hjärnhalva, medan ”naturliga ljud” ordnas av den högra hemisfären. Vi lyssnar helt enkelt på olika vis. Och på olika platser i hjärnan beroende av vilken kvalité det aktuella ljudfenomenet har.

Jag tänker mig att det i grunden är den kanaliseringen och den arbetsfördelningen Ablinger vill utmana i sina verk.

Det är intressant och givande läsning nästan rakt igenom, även om jag tror att numret sammantaget hade fått än mer tyngd om ytterligare essäistiskt material hade tillförts.

På det hela taget arbetar, på gott och ont, röst-tema-blocket mer horisontellt än vertikalt. Ibland kan jag tycka att resonemangen avbryts lite väl tidigt, något som å andra sidan för med sig att man lämnar materialet med hungern, delvis, i behåll. Gott så.

Resten av numret består i stort av en lång räcka anmälningar av skivor, böcker, konferenser och konserter. Där Johan Redins recension av Sofia Jenbergs och Lene Grenagers skiva "Crochet" erbjuder läsarna en fin återkoppling till röst-blocket.

Redin frågar sig varför röstimprovisation är något som är svårt för många av oss att förhålla oss till. Och hans lite preliminära svar blir att rösten då och där utmanar konventionen, eller som Tsur skulle ha sagt, kanaliseringen.

En dylik kritisk odyssé, som dessa dryga 30 sidor skänker, genom ett samtida, experimentellt, musiklandskap görs inte på många andra ställen i Sverige idag.

Fredrik Nyberg