Politik är att minnas

Den 28 februari är det 25 år sedan mordet på Olof Palme. Gunnar Bergdahl har läst två dagsaktuella böcker och Kristian Lundberg formulerar en saknad i diktens form.

boken. Det börjar faktiskt i Helsingborg. På Stortorget. Omslaget till Göran Greiders bok Ingen kommer undan Olof Palme är ett foto där Palme vid trapporna upp mot Kärnan, med en cigarett i handen, gör de sista justeringarna i sitt tal. En ung kvinna intill betraktar honom med en närmast förälskad blick. Det är 1 maj 1969. Den där iskalla februarikvällen med Lisbeth som kommer att sluta i nationell katastrof i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan ligger 17 år fram i tiden.

Nu är torget fyllt av tusentals väntande människor som kommit till detta möte för att lyssna på arbetarrörelsens nye ledare. Ingen ville komma undan. Det var en tid då ideologi och innehåll formade politikens uttryck mer än opinionsmätningar i pressen och omedelbara utvärderingar av partiledardebatter i teve. Men hur förhåller det sig i dag? Kommer vi undan Olof Palme? Vad minns vi? Och vad tror vi oss minnas? Står det ouppklarade mordet i vägen för politiken?

I dessa dagar aktiveras 25-årsminnet i form av teveprogram, nygamla korsande mordteorier och böcker. Leif GW Persson lanserar ny variant på polisspåret, identisk med intrigen i hans utmärkta deckare ”Faller fritt som i en dröm”, och Kerstin Vinterhed ger ut en liten bok med den lakoniska titeln Mordet med den något mer pretentiösa undertiteln Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet.

Det är en rörig historia som redovisar merän den förklarar. Illa korrekturläst och ostrukturerad skapar boken mer oklarhet än tydlighet. Själva Palmehatet ska vara den röda tråden. Men i sin iver att omfamna alla teorier och bakomsammanhang förlorar Vinterhed fokus. Boken speglar sig i polisutredningens haveri. Den som tvivlar det minsta på Christer Petterssons skuld blir knappast övertygad – trots att Vinterhed själv förefaller vara det – av de så kallade gärningsmannaprofilerna som passar som hand i handske på rövaren från Rotebro. I alla avseenden utom det avgörande: den typen av gärningsmän åker alltid dit direkt.

Vinterheds försök att göra Palmehatet till var nidings ägodel blir snårigt. De är inte de mest trovärdiga vittnena, dessa påtända Christer Petterssöner som cirkulerade runt spelklubben Oxen och hämtade knark hemma hos Sigge Cedergren. Den där fantomsmärtan över det olösta statsministermordet lever vidare. Med eller utan Vinterheds bok.

Det är då läsningen av Göran Greider blir en lisa. Han lämnar mordgåtan helt åt sidan och gör en vandring genom Palmes liv och verk utifrån fyra gatuadresser där visserligen den sista just är Sveavägen. Men han börjar vid Östermalmsgatan 11, i dag Rumäniens ambassad, men en gång den lille gossen Olofs uppväxthem med barnjungfru och välbärgade föräldrar. En geografisk startpunkt för Greiders betraktelse över ett Sverige i förändring.

På många sätt är ”Ingen kommer undan Olof Palme” en direkt fortsättning på den debatterande dagboksliknande ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” som utkom i våras. Nu är det valrörelse 2010 och Palme vandrar vid Greiders sida. Hans tal kommer tillbaka, citeras och tränger sig in i den valrörelse då det predestinerade maktskiftet förvandlades till ett historiskt socialdemokratiskt nederlag.

Gång efter annan återkommer Greider till Henrik Berggrens monumentala ”Underbara dagar framför oss” som han både uppskattar och ser som ett problem. Greider vill befria Palmes radikalitet, eller snarare socialdemokratins grundläggande rättvisepolitik, ur det fängelse en historikers tidsskildring skapar. Hur bred och levande skildringen än är. För Greider är Palmes tankar i presens, för Berggren en del av en för evigt svunnen epok.

Begreppet ”demokratisk socialism” – ett av Palmes honnörsord – är för Greider minst lika levande i dag som 1 maj 1969. Nödvändigt i en debatt han saknar såväl i det parti som är hans och som Palme ledde, som i svensk politik i stort. Vem minns i dag stoltheten över blandekonomins regleringar av girigheten eller det starka samhällets rättviseperspektiv? Vem vill minnas?

Så fortsätter Greider tillsammans med Olof till Vällingby, radhuset utan rutavdrag, där familjen Palme bodde innan donationen från Gunnar och Alva Myrdal, paradvåningen på Västerlånggatan i Gamla Stan, blev statsministerbostad.

Det är intressant att följa Greider på hans analytiska promenader genom Palmes Stockholm och vårt Sverige. Greppet gör historien närvarande. Tankarnas flykt är som fåglar i bländande sol. Greider låter samtiden spegla sig i Palmes tal. När dagens moderater säger sig vara statsbärande, det nya arbetarpartiet som garanterar välfärden ”för alla”, händer det att firma Reinfeldt&Borg refererar till både Per Albin och Erlander. Men aldrig att de nämner Olof Palme annat än som ideologisk motståndare. Lever hatet mot klassförrädaren kvar?

Men det är långt ifrån någon idoliserande blick Greider riktar på Palme. En pragmatiker och taktiker, såväl som en visionär och debattör. Men Palmes grundläggande sätt att se på politiken som en viljeakt, på politikernas roll som opinionsbildare – inte opinionsinstitut – på samtalet, tilltron till demokratins grundvärden är förstås sådant som Greider vill föra upp på dagens svenska politiska agenda.

Så när han väl når Sveavägen är det för att besöka Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård. Ett stenkast bort ligger gatukorsningen där skotten föll, socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen är alldeles intill.

Greider funderar över vad det är för träd som växer vid sidan av den graverade natursten under vilken Palme vilar. Han reflekterar över nya vänstervindar i Europa och över den offentliga mejlväxling han hade med författaren Lars Gustafsson inför valet i höstas.

Kan samtiden vara onödig? Är utvecklingen styrd av politiska eller ekonomiska krafter? Kan vi komma undan ett demokratisk ansvar som individer?

Frågor som sträcker sig från talet om demokratisk socialism 1 maj 1969 i Helsingborg till den iskalla våren 2011. Frågor vi inte kommer undan.

Så låter Greider sin Palmevandring sluta i en dikt som vars sista rader givit hans resonerande och uppfordrande bok dess titel:

Jag skriver detta i solen.

Den är så stark i dag

att människor

och fåglar utplånas i den.

Ingen kommer undan denna sol.

Ingen kommer undan

Olof Palme.

Inte ens fåglarna.

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06