Tunnare än röken från en Havannacigarr
Kerstin Johansson läser exilkubanen Cecilia Samartins roman "Drömhjärta", som trots att den tangerar frågor om exil och nationell identitet förblir fullständigt ytlig.
Drömhjärta
Cecilia Samartin
Översättning Torun Lidfeldt Bager
Bazar
boken. Alicia och Nora är kusiner och bästa vänner. De växer upp på 50-talet, i Havanna på Kuba, i lyckliga och välbeställda medelklassfamiljer. Det enda molnet på himlen är den där mannen Batista, som styr landet. Men så störtas Batista och en annan man, vid namn Castro, tar hans plats.
Året är 1961 och till en början är flickornas föräldrar positiva till förändringen i landet, men snart vänds optimismen till kritik av den nya regimen. Noras familj emigrerar till USA och Alicias blir kvar på Kuba. Deras liv leder åt olika håll, men de behåller kontakten med varandra. När flickorna efter många år återses är de vuxna och Alicia behöver Noras hjälp.
Drömhjärta är Cecilia Samartins andra roman på svenska, förra året utkom ”Senor Peregrino”. Författaren är själv född på Kuba, revolutionsåret 1961, men flydde tillsammans med sin familj till USA, där hon nu är bosatt.
”Drömhjärta” är en underhållande och ganska spännande roman, om rotlöshet och nationell identitet. Den är indelad i tre avsnitt, som skildrar barndomen på Kuba, Noras liv i USA och återseendet i Havanna.
Nora är romanens berättarröst. Liksom kusinen Alicia växer hon upp i en mycket lycklig familj där konflikter helt saknas, rart men inte så trovärdigt. Papi avgudar Mami, till och med när hon klär sig i en prickig bikini, som får hennes kropp att välla ut som jäsande deg. Familjen verkar underligt isolerad från det omgivande samhället, trots de revolutionerande händelser som sker i deras närhet. De pysslas om av hembiträdet, Beba, som är fullt nöjd med att inte kunna läsa och skriva och bestämt avvisar den nya regeringens alfabetiseringskampanj.
Efter en tid med varubrist och svikna förhoppningar ansöker Noras familj om att få utvandra till USA. Väl där ordnar sig det mesta och om man tror att man ska få läsa om kubanska invandrare till USA så tror man fel, det handlar väldigt lite om de problem och svårigheter immigranten kan stöta på. Exiltillvaron beskrivs på ett obestämt och ytligt sätt, som gör mig besviken.
Alicia blir kvar på Kuba och efter många års brevväxling, delvis förhindrad av den kubanska censuren, reser Nora till Havanna för att hjälpa Alicia. Alicias make har fängslats, som dissident och Alicia är sjuk. När sjukdomen förvärras tar Nora ansvaret för hennes blinda dotter, Lucinda, i syfte att hjälpa henne till ett bättre liv i USA. Romanen avslutas med en spännande ”inte-utan-min-kusins-dotter”-flykt, då Nora tar med sig Lucinda till friheten på andra sidan havet.
Vänskapen mellan Alicia och Nora är fint skildrad, men romanens miljöskildring är betydligt tunnare än röken från en Havanna-cigarr. Livet på Kuba efter revolutionen beskrivs i de dystraste ordalag, varubristen är svår.
”Inget botar sömnlöshet lika bra som ett förråd med tvål under sängen”, förklarar Alicia för Nora. Men Nora, som levt många år i USA och saknar sitt hemland, tycker att det finns sådant som är värre än hunger. Vad är hemlängtan egentligen? Cecilia Samartin lyckas inte riktigt trovärdigt gestalta detta.
Personerna är ganska platta, med tanke på hur många sidor författaren har haft på sig att utveckla sina karaktärer. Ständigt är de vackra, med svallande hår, men deras tankar och inre liv får inte mycket utrymme. Till slut blir jag lite trött på all denna odefinierade skönhet och framför allt på Noras mans milda nötbruna ögon, som ger mig associationer till åkersorkar. Här påminner romanen lite för mycket om en Harlekin-pocket.
Cecilia Samartin har förmågan att berätta en historia och hon verkar ha en vilja att se saker ur mer än ett perspektiv. Frågor om exil och nationell identitet är ständigt aktuella, men i ”Drömhjärta” tar ytan överhanden och exilens trauma blir lättviktig underhållning.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus