Julia Andersson och jag
Efter 37 år kommer Åsa Mobergs nyckelroman äntligen ut. Vi bad Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri att läsa.
Bildmaterial
Åsa Moberg anno 1968, på Mäster Samuelsgatan i Stockholm.
Kärleken i Julia Anderssons liv
Åsa Moberg
Natur och Kultur
Första meningen: "Julia låg i badkaret."
boken. Det finns ett stycke i Åsa Mobergs nya roman Kärleken i Julia Anderssons liv som har etsat sig fast i minnet.
Textilkonstnären Julia Andersson besöker sin älskare Hubert Meyer i Saltsjöbaden. Hon har med sig middag – råbiff, bröd och öl – i en papperskasse. Han behöver ringa några samtal och hon får äta ensam i det stora huset. Julia vill ha något att läsa medan hon äter, ”så att hon inte behövde lida av att hon förspillde tiden genom att göra bara en sak när hon kunde göra två på en gång.”
Men vem kommer att ge Julia Andersson en guldstjärna i kanten för att hon var så duktig och tidseffektiv under den middagen? Det förvandlas nästan till en fysisk huvudvärk när jag tänker på de orealistiskt höga krav som många unga kvinnor ställer på sig själva. Det är en strävan som närmar sig självplågeri. Liksom ballerinan i Darren Aronofskys bioaktuella film ”Black Swan” polerar de ytan så intensivt att den börjar blöda i stället för att skina.
Den ängsligheten darrar genom hela ”Kärleken i Julia Anderssons liv” som har legat i Åsa Mobergs byrålåda sedan 1974.
Det är en självbiografisk bok om hennes kärlekshistoria med Harry Schein. Här får han alltså heta Hubert Meyer och är chef för Moderna Museet i stället för Filminstitutet. I bakgrunden finns sambon Rune och det var av hänsyn till verklighetens sambo, Tor-Ivan Odulf, som romanen publicerades först 37 år efter att den skrivits och 21 år efter att Odulf gick bort.
Julia Andersson är en ung och synnerligen begåvad textilkonstnär som rör sig i 70-talets vänsterkretsar. Hon gör konst av bindor, jobbar extra på en ungdomsgård, kritiserar Olof Palme, deltar i politiska debatter om den kvinnoförnedrande veckopressen och umgås med fängelsekunder och excentriska skådespelare.
Det bjuds på många underhållande 70-talsmurriga anekdoter. När Julia Andersson ställer ut sin feministiska konst blir hon utskälld av en man i blåställ för att hon ”delade världen i manligt och kvinnligt och inte skildrade det allmänna förtryck som drabbar alla lika i arbetarklassen”.
Julia Anderssons strävan att leva ett fritt liv kan enkelt appliceras på dagens kvinnor som kämpar med livspusslet. Drömmen om ett eget rum är fortfarande aktuell. Liksom Maria Svelands ”Bitterfittan” söker Julia efter en mer jämställd balans i relationen.
I efterordet konstaterar Åsa Moberg att hennes bok inte kopierade utan minsann skrevs ungefär samtidigt som Gun-Britt Sundströms ”Maken” och Erica Jongs ”Rädd att flyga”. Det är synd att utgivningen försenades. Om ”Kärleken i Julia Anderssons liv” hade strukits ner med sisådär 150 sidor skulle den kanske ha ingått i 70-talets viktiga frigörelsekanon. Särskilt intressant är att Julia Andersson/Åsa Moberg aldrig drömmer om att skaffa barn. Gynekologen undrar: ”När ska fröken Andersson ta en paus och föda barn då?”. Hon svarar: ”Aldrig, hade jag tänkt”. Den inställningen är lika radikal i dag.
Det som sysselsätter Julia Andersson är i stället relationen mellan åtrå och otro. I en tid då bara töntar var monogama kämpar Andersson med sina lustar för den rika, framgångsrika, whiskyälskande Hubert Meyer. Där hemma finns den trygge tedrickaren Rune som förklarar för Julia att hon ska vara nöjd med det hon har. Det passionerade förhållandet ställs mot ett mer intellektuellt förhållningssätt till kärlek.
Den kampen beskrev Åsa Moberg redan i ”Simone och jag” från 1996. Hon såg likheter mellan sitt och Simone de Beauvoirs liv där ”mannens villkor bestämde förutsättningarna. Trots att jag kan se att Tor-Ivan på olika sätt anpassade sig efter mig upplevde jag vår tillvaro så att jag försökte leva som han ville.”
Om man bortser från att dialogen ofta blir väl förnumstig och att den icke-kronologiska strukturen mest rör till det, är ”Kärleken i Julia Anderssons liv” en intensiv skildring av att på ytan ha ett jämställt, respektfullt förhållande där mannen håller i ett osynligt koppel.
I boken säger Julia Andersson/Åsa Moberg: ”Jag försöker befria mig. Men det sitter i.” De orden klingar kvar efter läsningen.
Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturchef
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus