Författaren som vrider upp världen

Crister Enander blir överväldigad av Haruki Murakamis lika breda som djupa "1Q84" – ett stort och vindlande läsäventyr.

boken. Det är som en märklig muskelreflex. Den reagerar med en sorts inbyggd automatik. När en författare tokhyllas och omdömena mest låter som en berusad hallelujakör av samstämmig beundran slår den till.

Det är utan tvekan en yrkesskada, en sund misstänksamhet. Men efter att ha uppslukats – ja, nästan absorberats – av åttahundrafemtiotvå fullmatade sidor av den geniförklarade Haruki Murakami måste jag erkänna mig besegrad.

Jag kapitulerar, dock ej villkorslöst.

De två första delarna i trilogin 1Q84, med undertitlarna ”Första boken April – Juni” och ”Andra boken Juli – September”, har kommit på svenska, och som översättaren Vibeke Emond påpekar uttalas tecknet för Q på samma sätt som tecknet för nio i japanskan vilket ger trilogins dubbeltydighet en extra dimension.

”1Q84” är Murakamis sedan länge planerade litterära långdistanslopp, ett veritabelt kraftprov i den högre litterära skolan. Det är tveklöst något av ett intellektuellt testamente.

Allt tar sin början i baksätet på en taxibil som förgäves försöker ta sig fram på en av Tokyos hårt trafikerade motorvägar. Från bilens högtalare hörs den tjeckiske kompositören Janáčeks ”Sinfonietta”, ett stycke som bildar ett återkommande musikaliskt tema.

I baksätet sitter Aomame, en kvinna som snart ska fylla trettio, och hon känner direkt igen musikstycket. Varför vet hon inte. Aomame – som betyder ”grön böna” – arbetar som instruktör i kampsporter, men hon är också yrkesmördare.

Hon är just i denna stund, en vacker aprilkväll år 1984, på väg till ”ett möte” med en man som hon ska avrätta – som alltid med sin specialgjorda isklyvare vars spets hon gjort mycket smal och lång. Och genom att köra in den på mellan två av nackens kotor förefaller offret ha avlidit av en hjärtattack.

Det är svårt att värja sig mot en jämförelse mellan Aomame och Stieg Larssons skapelse Lisbeth Salander. Det skulle vara alltför mycket av en slump – som kriminalkommissarier alltid säger – om inte Murakami läst Millennium-serien.

Aomame, med vissa klart autistiska drag, och en asocial läggning som tenderar att göra henne avsevärt mer kyligt logisk i sina handlingar än genomsnittet, avrättar män som är våldsamma mot kvinnor. Det är hänsynslösa män som slår och våldtar som får hennes isklyvare i nacken. Hon får sina uppdrag tilldelade av en gammal vänlig dam som hunnit bli en bra bit över de sjuttio.

Här finns överhuvud taget starka drag av äventyrsroman, tempot är högt. Det ger ”1Q84” en populärlitterär inramning och skapar ett filmiskt inryck.

Från andra hållet, så att säga, kommer en ung man, även han i samma ålder som Aomame, klivande eller snarare lufsande. Han är storvuxen, lång och kraftig. Hans namn är Tengo Kawana. Han har författarambitioner, men försörjer sig som lärare i matematik – en av hans stora passioner.

Tengo blir indragen i en bedrägerihistoria som kommer få minst sagt oanade och omfattande konsekvenser. Inför den årliga debutanttävlingen har det kommit in ett manus, ”Luftpuppan”. Författaren är en sjuttonårig flicka. Hon kallas för Fukaeri. Hon bor hos professor Ebisuno, en före detta antropolog som dragit sig undan världen. Det är en mycket stark berättelse, ovanligt originell, som Fukaeri skrivit eller – visar det sig – dikterat för professorns dotter. Manuset har dock stilistiska brister. Förläggaren Komatsu övertalar Tengo att skriva om boken. På ett sätt är ”Luftpuppan” – och de där förekommande märkligheterna som ”little people”, de två månarna – själva navet i den stora episka cykel som ”1Q84” växer ut till.

Det finns en grundtanke som Murakami återvänder till i flera av sina böcker. Det är ett ontologiskt ställningstagande.

Murakami anser att verkligheten är beskaffad på ett mer komplicerat sätt än vad som är vedertaget. Det finns inte enbart en verklighet. Det finns flera verkligheter, kanske parallella, kanske som delar av varandra.

En i Japan spridd uppfattning är att döden inte är slutet. De redan döda lever vidare i ”andravärlden”. Denna föreställning har lett till att han nu utforskar möjligheterna av hur en värld med flera verkligheter skulle te sig. Det går att säga att det är science fiction, men med lika stor rätt kan det kallas för sekulariserad mystik.

Detta är en avgörande förutsättning för ”1Q84”. Redan under taxifärden upplever Aomame en egendomlig ”vridning” som skapar förändringar i tidslinjen, små förskjutningar som hon gradvis upptäcker.

Men det väldiga verket tar upp en mängd frågor. Det är en skildring av kärleken, ett försök att röra sig i kärlekens mer svårdefinierade ytterkanter. Det är en undersökning om berättandets makt, dess förmåga att förändra, att skaka såväl livsåskådningar som världsbilder i deras grundvalar.

Det behandlar kollektivets och fanatismens inneboende faror liksom förrädiska lockelser. En före detta vänstergrupp som förvandlats till en pseudoreligiös sekt spelar en framskjuten roll. Dess ledare har även begått sexuella övergrepp mot tioåriga flickor.

Det är också här – i kollektivismens krav på underkastelse – som anspelningarna på George Orwells dystopi ”1984” blir tydliga (Murakami är född 1949, samma år som Orwells bok utkom). Annars är nog, trots allt, Tjechovs ”Ön Sachalin” och Dostojevskijs ”Brott och straff” de stora litterära inspirationskällorna – eller bättre uttryckt: kraftkällorna – för Murakamis trilogi.

Murakami återkommer i romanen ständigt till sexualiteten. Han skriver om sexualitetens kraft, hur den styr våra handlingar på djupare plan än vi vågar föreställa oss.

Sex och religion, sex och makt, sex och vrede, sex och kärlek, men också sex som perversion, som substitut för fundamentala brister i personligheten.

De många sexskildringarna är ofta banala. De är liksom grabbiga i sin infantilitet och sitt ensidigt manliga perspektiv. Det är, tror jag, ett medvetet grepp. Det är ett sätt att belysa hur även sexualiteten – den äkta, på alla sätt nakna och nära sexualiteten – kan deformeras.

Murakami framhåller minnets avgörande betydelse, vikten av att historien är närvarande. Värnar vi inte minnet riskerar hela världen att förvandlas till ett enda stort varuhus. Allt blir varor. Människor, känslor, sexualiteten, ja själva själen – allt går, enligt Murakami, att sälja i en värld där McLuhan har fått rätt.

Och det inte bara när det gäller att mediet är budskapet utan där förpackningarnas beskaffenhet i alla former – från arkitektur till kläder – formar och bestämmer innehållet.

Det är inte minst det genreöverskridande – för att inte säga genreföraktande – som gör det möjligt för Murakami att skapa ett så oförfalskat och hisnande litterärt verk. Han vrider och vänder och vränger till slut nästan ut och in på alla de förhärskande konventionerna för vad ett romanbygge egentligen får vara – inte olikt Stephen King, för den delen – och erövrar därmed möjligheten att berätta exakt det han vill ha sagt utan att behöva ta hänsyn till den litterära gravitationskraft som riskerar dra ner högtflygande och briljanta visioner till den prosaiska marken.

Och briljant är exakt vad ”1Q84” är.

Ett av de riktigt stora och sällsynta läsäventyren.

Crister Enander enander@kajen.com