Tredje vägens poesi

I Tomas Tranströmers mikroberättelser i form av 50 års dikter och prosa, hittar Henrik Petersen en nationalskald, och fastnar för långdikten "Östersjöar" som gör en svunnen tid till här och nu.

boken. Tomas Tranströmers (f. 1931) författarskap har blivit lika med de Samlade dikterna. Ständigt blädderbart. Upphöjt. Delvis också försummat.

Det är på sätt och vis i sin ordning. Tranströmer är så mycket nationalskald som det bara går att vara idag.

Många av hans dikter utspelar sig i ett explicit Sverige. Då handlar det mest om landskapet – skogen eller Östersjöskärgården. Men även historien framträder, ett efterkrigsspel, både i tematik och i språkval.

Som det sägs i debuten ”17 dikter” (1954):

Sverige är ett uppdraget,

avtacklat skepp. Mot skymningshimlen står

dess master kärvt. Och skymning varar längre

än dag

Staten som farkost, i vintervila; medan poeten begrundar det karga vinterlandskapet och stjärnrymden, istället för världsläget.

Några år senare avfärdar Tranströmer till och med ideologierna som felslut:

Radikal och Reaktionär lever tillsammans som i ett

olyckligt äktenskap,

formade av varann, beroende av varann.

Men vi som är deras barn måste bryta oss loss

Ja, indirekt känns Tranströmers dikt mycket historisk. Och mycket svensk.

Tranströmers Sverige är en inåtvänd värld av frihet, tacksam att vistas i. Som om själva Sveriges krigsneutralitetsprivilegium fått sin lyriska gestaltning i Tranströmers behärskade vers och metafysiska preferenser.

Tranströmer som tredje vägens (a)politiska poet, Den svenska modellens lyriker par excellence. Sveriges stolta idealism vilande i sin – något sånär – trygga ficka mellan Kalla krigets poler:

Konferenser som flygande öar så nära att störta…

Sedan: en låg darrande bro av kompromisser.

Där ska hela trafiken gå, under stjärnorna,

under de oföddas bleka ansikten, / utkastade i tomrummet, anonyma som risgryn.

(Båda de sista citaten ur ”Klanger och spår”, 1966.)

Tranströmers samlade verk kom i sin första variant redan 1967. Den som tryckts flest gånger innehåller alla dikter fram till samlingen ”För levande och döda” (1989). Och för några år sedan kom utgåvan som också inkluderar ”Sorgegondolen” (1996); boken som tillkom före och efter hans olyckliga stroke i början av 90-talet. Efter ”Sorgegondolen” har det ”bara” kommit en riktig samling, ”Den stora gåtan” från 2004, som han färdigställde med praktisk hjälp av hustrun Monica.

Den aktuella fjärde varianten av det samlade verket tar, till skillnad från de tidigare, även med prosan – den blott 41 sidor långa självbiografiska boken ”Minnena ser mig” från 1993.

Formgivningen är högtidlig – gråblå rygg i sidenimitation och med Tomas Tranströmers namnteckning tryckt i vitt på en helsvart pärm, över den förgyllda titeln: Dikter och prosa 1954–2004. Ja, boken liknar faktiskt en gravsten.

Superborgerligt supersobert. Precis som Tranströmers dikt ibland kan likna den svenska medelklassens superpsalm.

Men det är bara när han är som mest publikfriande, i dikter där retoriken känns lite för säker, liksom alltför tryggt lutad mot sin egen frihet.

Det är något särskilt med slutraderna då. De har en predikande punch; det är här den kristne Tranströmer framträder som tydligast: ”Det finns en som är god. Det finns en som kan se allt utan att hata” (”Den halvfärdiga himlen”, 1962); ”Vi skall känna dödens luft under vingarna / och bli mildare och vildare än här” (”För levande och döda”, 1989); ”Det finns en ljudlös värld / det finns en spricka / där döda / smugglas över gränsen” (”Sorgegondolen”, 1996).

Jag kan själv inte låta bli att älska Tranströmers poesi. I tidiga dikter som ”Storm” och ”Ostinato” är det sapfiska versmåttet ett med språkets vilda havsbilder. De känns dessutom uppriktiga – metaforen känns inte som en uppvisning i briljans, utan som ett sätt att hantera jagets ögonblickliga upplevelse av världen i stort och på en gång.

En studie i hur jagets närvaro byggs i hans dikter kunde också lika gärna handla om berättaren Tranströmer. För han skriver ofta ett slags mikrohistorier; förtätade till ett par, tre strofer eller en prosadikt.

Och det finns en enskild Tranströmer-bok som inte liknar någon annan. Som glöms bort, just därför att vi sällan separerar titlarna i hans författarskap, och för att just den här boken – mer konceptuellt hållen än de andra – består av en enda lång dikt.

Den är där, gömd någonstans i mitten. Jag menar: Hur många av er har på sistone tänkt på Tranströmer-boken ”Östersjöar” från 1974?

”Östersjöar” är en dikt i sex delar om människor i skärgårdsmiljö; släktingar till poeten. Han befinner sig i deras ö- och havslandskap när han berättar.

Händelser dateras så långt bak i tiden som 1864, då Tranströmers morfar jobbar som lots på olika fartyg.

Det teknologiska perspektivet från första rad vill visa att det här är en dikt om sjömän, vilka som helst i den beskrivna miljön och tiden, snarare än en släktkrönika: ”Det var före radiomasternas tid”. Därefter en lista med båtnamn, destinationer, djupgång – citat från morfaderns, sjölotsens almanacka.

I diktens andra del – om en gammal kvinna som hatar när det blåser för hon tänker på alla som är ute på havet – är det typiskt nog i en kort hållen bisats en bra bit in, liksom i förbigående, som berättaren återkopplar sin biografi: ”Men hon hörde också något annat i suset, precis som jag, vi är släkt. (Vi går tillsammans. Hon är död sen tretti år.)”

På det här sättet blandas tider, och författaren lockar både sig själv och läsaren in i en sedan hundra år försvunnen vardag. Tranströmers sätt att fokusera tingen – den hundra år gamla almanackan, eller ett ruckel till sjöbod som håller på att rasa samman, ”så mycket hopkurat trä” – och först i andra hand subjektet, bidrar också till diktens känsla av här och nu – i blåsten, i tiden, vid havet, hos de sedan länge döda.

Det blir omöjligt att inte dela svindeln när han betraktar ett foto från 1865, med människor ”på väg att suddas ut”, medan platsen i fotots bakgrund är exakt densamma som där han befinner sig i skrivandets stund:

(…) Allt det andra på fotot är chockerande verkligt:

krusningarna på vattnet,

den andra stranden –

jag kan stryka med handen över de skrovliga berghällarna,

jag kan höra suset i granarna.

Det är nära. Det är

idag.

Vågorna är aktuella.

”Östersjöar” hyser en mäktig närvaro, boken är nog det mest levande sammanhållna diktverk jag läst om människor som levt just här i närheten; den geografiska plats som vi idag känner mest som språk, politik, juridik – ”Sverige”.

”Östersjöar” är som diktsamling given i vår yppersta kanon. Ni som läser den måste hålla med. Vilket förhållande ni än har till Tranströmers Samlade dikter.

Henrik Petersen claushenrikfriis@hotmail.com