Innan poeterna flyttade in

Roberto Bolaño slog igenom med den mäktiga romanen "De vilda detektiverna". Men boken "Det okända universitetet" såg han som sitt litterära testamente. Jenny Högström följer detektivens desperata blick.

boken. När Roberto Bolaño i 40-årsåldern övergav poesin för prosan, flyttade poeterna och poetiken i stället in i hans romaner. Bolaño, född 1953 i Chile, som tonåring bosatt i Mexico City, återvände till Chile 1972 under Allende, arresterades efter Pinochets militärkupp, stack till Mexiko igen, och var från och med 1978 latinamerikan i exil, med basen i Barcelona – fick således sitt litterära genombrott i den spansktalande världen 1998, med en roman. "De vilda detektiverna" är en mäktig och suggestiv väv av röster som över en 20-årsperiod och via enskilda reminiscenser följer i spåren efter inälvsrealisterna Arturo Belano och Ulises Lima och brott begångna i Sonora-öknen.

Översatta till svenska finns även romanerna "Om natten i Chile" och postumt publicerade mastodonten "2666" – och också där dyker detektiverna upp, och deras sökande efter författaren Benno von Archimboldo för dem ut i öknen, till de gränstrakter mellan Mexico och USA där, likt verklighetens Ciudad Juárez, hundratals, kanske tusentals kvinnor våldtagits och mördats.

2003 avled Roberto Bolaño på ett sjukhus i Barcelona 2003, i väntan på en levertransplantation. Då hade skrivit romaner i ungefär tio års tid. Det blev tolv romaner, in alles, varav tre är postuma. Och vilka romaner sedan!

Men innan poeterna flyttade in i romanerna, hade alltså Bolaño själv varit poet i nästan halva sitt liv. Han hade inte minst startat upproriska infrarealisterna (jämför med "De vilda detektivernas" inälvsrealister) 1976, tillsammans med bland andra kumpanen Mario Santiago Papasquiaro, förebild för Ulises Lima, i Mexico City i den tidiga tjugoårsåldern, en rörelse han senare hoppade av.

1992 utkom diktsamlingen "Fragmentas de la Universidad Desconocida", och sedan några ytterligare diktsamlingar. Sedermera sammanställde och kommenterade Bolaño ett stort urval dikter i samlingsvolymen Det okända universitetet som omfattar texter från 1978 fram till 1990-talets början. Det är detta postuma verk, hoppusslat med hjälp av anteckningsböcker, dokument och mappar – Bolaño skrev alla sina dikter för hand – som bokförlaget Tranan nu sett till att översätta till svenska, och lanserar som en diktsamling. Men redan i bokens andra del svämmar dikterna ut i prosaliknande berättelser, till en början à la Burroughs, men framför allt à la Roberto Bolaño själv.

Den Burroughsinfluerade delen "Människor som går iväg", som han skrev under sitt arbete som nattvakt på en camping i Castelldefels – och som även utspelar sig på en camping – utmynnade för övrigt i romanen "Amberes" (Antwerpen), 2002, har fått mig att undra en hel del över "den lille puckelryggen" som inte bara figurerar flitigt i detta Lynchliknande drama där övervakningskamerorna blir den allvetande berättarens moderna hjälpmedel, utan dyker upp här och var i hela boken.

Överhuvudtaget är Bolaños dikter ofta både befolkade och möblerade. Otvunget vistas de i sjaskiga lägenheter, i nattliga stadskvarter, på barer och caféer, eller på en bänk på Las Ramblas; i regn, i snö och i skugga. Där är den lille puckelryggen, flickan med de långa fräkniga benen, där är den rödhåriga, där är Edna Lieberman, Sophie Podolski.

Och inte minst, där är kroppen, kropparna, vars begär omedelbart gör sig gällande: "Barcelonas gator / som han vandrat tusen gånger / med glödhet kuk och kortsnaggat hår".

På samma självklara vis talar Bolaño med hela litteraturhistorien, drar in den i sina dikter. Här apostroferas och citeras allt ifrån grekiska diktare, medeltida trubadurer till samtida poeter, målare och filmare, för dessa dikter befinner sig i ett pågående samtal med konsten och litteraturen.

Vid ett besök i London strax innan sin död, lär Bolaño ha sagt: "You never finish reading, even if you finish all your books, just as you never finish living, even though death is certain."

Vad är då "Det okända universitetet", förutom ett begrepp som hämtat från Borges, och vars ena paviljong Bolaño menade sig ha funnit?

Själv talade han om det som sitt "litterära testamente". Och in alles omfattar denna ovanligt snygga svarta tegelsten nästan femhundra sidor, och omfattande är väl bara förnamnet. Frågan är egentligen hur den ska läsas – var man så att säga ska börja.

Trots en ojämn första del, finns det all anledning att läsa många av de här dikterna för sin egen skull. Inte sällan blir jag så uppspelt och inspirerad att det är svårt att fortsätta läsa – av den enkla anledningen att jag själv vill skriva.

Bolaño tycks i den bemärkelsen inte bara föra ett samtal med litteraturen, döden, erotiken, politiken och sitt liv i exil – utan också med sin läsare. Var och när denne än må befinna sig.

Dessutom för han ett samtal med sig själv, och sina gamla och nya arbeten. Det är därför svårt att inte uppmärksamma de många teman, den poetik och det persongalleri som förebådar romanerna.

I den fantastiska badhusberättelsen "Mexikanskt manifest" från 1984 hittar vi en fängslande förstudie till "De vilda detektiverna". För att inte tala om detektiverna själva. Dessa dyker upp så tidigt som på sidan 22. Och inte är det i första hand någon hårdkokt privatspanare som avses. Precis som Freud i någon slags pojkdrömsanda gärna ville likna sin psykoanalytiska praktik vid arkeologens eller detektivens arbete, så skriver Bolaño, i dikten "Arbetet": "I mina arbeten utvidgas praktiken precis som orsak och / verkan för en romb som alltid är i närvarande och i rörelse. /En detektivs desperata blick / inför en enastående skymning."

Kanske var han som bäst när han satte denna teori i praktiken – och lät den äga rum.

Som i den pornografiska dikten "Den rödhåriga" – med Bolaños tacknämliga kommentar att "Chile" i dikten inte bara avser landet, utan också är mexikansk slang för mannens könsorgan – och Chileögonblicket därmed får en närmast mytisk mening. Och i detta sammanhang ska de båda översättarna också ha en eloge.

Desperata detektiver, vilda detektiver, vilsna detektiver och frusna detektiver; poeter, konstnärer, kriminella – Bolaños protagonister är fria och kantstötta individer, hjältar och hjältinnor, "nomadiska proletärer" liksom han själv.

En nomadisk proletär, det ska tilläggas, med en enastående litterär förmåga och lyskraft.

Ju mer tid jag tillbringar i hans sällskap, desto bättre.

Jenny Högström jenny.hogstrom@hd.se042-489 91 40