Metaforernas mästare

Den 15 april fyller ständige Nobelpriskandidaten Tomas Tranströmer 80 år. Ann Lingebrandt läser en biografi och en essäsamling som på olika vis kommer författaren och hans dikter inpå livet och gläntar på dörren till ett mysterium.

Boken. 87 namngivna djurarter hittar man i Tomas Tranströmers samlade dikter, av dem är 27 insekter. Den zoologiska inventeringen har Staffan Bergsten företagit i sin nyutkomna författarbiografi Tomas Tranströmer – Ett diktarporträtt.

Uppgiften är mer än knappologisk kuriosa, en angelägenhet blott för entomologiskt inriktade räknenördar. Det handlar om ett förhållande till naturen som enligt Bergsten utgör själva grundtonen i Tranströmers författarskap.

Poeten har själv kallat sitt yngre jag ”amatörzoolog, seriös, lillgammal”. Från elva- till femtonårsåldern plöjde han med vetenskaplig nit facklitteratur, besökte flitigt Naturhistoriska riksmuseet och gjorde sorgfälliga fältstudier på Runmarö i Stockholms skärgård, hans sommarparadis livet igenom.

Här ägnade han loven åt att i linnéansk anda samla och katalogisera insekter, helst skalbaggar, som han noggrant nålade upp i lådor med glaslock. Ständigt svävade en doft av det insektsdödande medlet ättiketer omkring honom, eftersom han alltid bar en burk i fickan.

I ”Minnena ser mig” skriver han: ”Jag rörde mig i det stora mysteriet. Jag lärde mig att marken levde, att det fanns en oändligt stor krypande och flygande värld som levde sitt eget rika liv utan att bry sig det minsta om oss.”

En än mer detaljerad inventering av Tranströmers intresse för de krypande och flygande varelserna har författaren, biologen och Runmaröbon Fredrik Sjöberg gjort.

I samband med poetens stundande 80-årsdag återutges Sjöbergs tio år gamla lilla essäbok Tranströmerska insektsamlingen från Runmarö, som listar samtliga insektsarter i de lådor författaren ställde samman under barndomsexpeditionerna på sommarön.

Det här är däremot en bok som lätt låter sig placeras under kategorin knappologisk kuriosa.

Men även om en biologiskt obildad läsare kan ha svårt att dras med i den känsla av skattjakt som Sjöberg får i sitt letande efter en utlovad sällsynt Velleius dillatatus – som dock visar sig vara en betydligt trivialare Creophilus maxillosus – fångas man lätt av de välskrivna essäerna, som ger en speciell infallsvinkel på Tranströmer och trivsamt strövar iväg på slingrande stigar.

Med stora ögon betraktar Sjöberg rariteter i samlingen och berättar livfullt om traktens genom tiderna störste naturaliesamlare, Carl Gustaf Hoffstein, som satte Runmarö på biologernas karta.

Inte minst skildrar han hur Tranströmers samling, i likhet med andra lokalsamlingar, kan berätta om förvandlingar i såväl natur som civilisation. Somliga arter har försvunnit, andra tågat in.

Så förstår man det märkvärdiga med att hitta en ljusgul höfjäril i samlingen, fångad 1944, ett flygfä som härbärgerar en historia om krigets dramatiska samhällsförändringar.

Och bara insekternasfamiljenamn rymmer en egen art av poesi: jordlöpare, bladhorningar, lysmaskar, fjädervingar, knäppare, trädgnagare, ängrar, spetsvivlar, virvelbaggar, borstbaggar, stumpbaggar, gråbaggar, praktbaggar.

Men det är inte som sällsamma klanger Tranströmer använder sig av faunan i sina dikter. Snarare som bilder. Krypen är betydligt mer än naturlyrisk rekvisita: de finns där i sin egen rätt, men är också representanter för livet självt, vittnen om ”det stora mysteriet”.

I ”Guldstekel” från ”För levande och döda” (1989) står varelserna i skog och mark som en motsats till mänsklighetens institutioner, formalism och fanatism.

Här sammanfattar Tranströmer sin politiska och existentiella uppfattning i ett avståndstagande utrop: ”Vad jag avskyr uttrycket ’till hundra procent’!”

I prosadikten ”Gläntan”, från diktsamlingen ”Sanningsbarriären" (1978), beskriver han en plats mitt i skogen, dit bara den kan hitta som gått vilse. Trots att den omges av svarta döda träd och ruvande skuggor är gräset i den oväntade gläntan grönt och där ligger stenar, kanske grunden till ett torp som glömts bort. För att ta sig därifrån måste diktjaget tränga sig genom de täta snåren och när det till slut glesnar och ljusnar kommer han tillbaka till ”kommunikationsnätet”. Där möter han något:

”På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.”

I dikten sammanstrålar flera karaktäristiska tranströmerska motiv och stildrag. Hans metaforiska mästerskap glänser i all sin prakt i fallskärmsliknelsen – en bild av det slag som Staffan Bergsten kallar Tranströmers ”signatur eller varumärke”.

Kanske är hela dikten ett slags metafor, med dess anspelning på Dantes dunkla skog. Gläntan kan på samma gång vara en högst konkret öppning i skogen och en plats i det inre, ett territorium som visserligen verkar välbekant men dit inga kända stigar leder. Platsen öppnar upp för perspektiv i rummet men också i tiden; den susar av historia och gömmer lagrade berättelser.

För ett ögonblick kan diktjaget höra rösterna från det förgångna, som ingen längre minns sedan huset ödelagts: ”Och torpet blir en sfinx”. Natur och kultur, tid och minne, inre och yttre sammantvinnas i en invecklad väv. I dikten framträder tillvaron som en gåta, vars innebörd vi då och då kan få aningar om i vårt inres djupare skikt, bortom förnuftet.

Fast vad står egentligen skalbaggen för, där den uppenbarar sig i solen sedan diktjaget hittat tillbaka till den välkända vägen? Tranströmers bilder talar inte bara till våra sinnen, det händer något i vårt inre när vi ställs inför dem, ett slags skred. De är på samma gång klara och hemlighetsfulla.

I sitt diktarporträtt talar Bergsten om Tranströmers överrumplingseffekt, hur han med tvära kast och oväntade sätt att koppla samman bilder skapar ”känslan av att ha nått en ny insikt, att ha befriats från det slentrianmässiga sättet att se på världen.”

Biskop Claes-Bertil Ytterberg har i en brevväxling jämfört Tranströmers dikter med Första Mosebok, där Gud för fram djur och växter till människan för att hon ska namnge dem: ”Det är som om skapelsen inte är färdig förrän människan fullbordat den med sitt språk. Språkets funktion är på något sätt att göra världen synlig.” På så vis fungerar också poetens bilder.

Naturen är oftaden källa Tranströmer hämtar sitt bildspråk från, som när han liknar sig vid en nykläckt fjäril:

”Jag känner mig blöt och ovig, en fjäril som just krupit ur puppskalet, plastpåsarna i vardera handen hänger som missbildade vingar."

Ändå är han inte direkt en naturlyriker i traditionell mening. Det är imagismens program som format honom, vilket Bergsten övertygande visar när han drar upp linjerna till T S Eliot och dennes sakliga estetik – Tranströmer har också själv kallat sig ”Eliots barnbarn”.

I ett manifest proklamerade Eliots kollega Ezra Pound: ”Undvik att beskriva. Kom ihåg att målaren kan beskriva ett landskap bättre än du.” Istället för att rada upp ordflödande beskrivningar är det diktarens uppgift att formulera en bild där intellekt och känsla förenas och gränser mellan tid och rum upphävs. Den förtätningen präglar inte bara Tranströmers naturmetaforer utan hans poesi överhuvudtaget.

Det är en mycket perspektivrik biografi Staffan Bergsten skrivit. Både elegant och pedagogiskt guidar han oss genom författarskapet och täcker in alla tänkbara vinklar.

Utan att vilja inkräkta alltför mycket på författarens privatsfär skriver han om uppväxten, arbetet som psykolog, pianospelandet och musikintresset, gudstron och det skeptiska förhållandet till kyrkan, vantrivseln i 70-talets svenska kulturklimat, utlandsresorna som resulterat i ”turistpoesi”, fascinationen för parapsykologiska fenomen, det breda litterära kontaktnätet, inte minst i USA.

Vi får till och med en förteckning över alla de åtaganden, resor och prisutdelningar som stod på det hektiska programmet det ödesdigra året 1990, då Tranströmer drabbades av sin allvarliga stroke.

Det är alltsåpå sätt och vis en klassisk levnadsteckning, trots att Bergstens utgångspunkt är svårigheterna med att skriva om en person som så hårt bevakat sin integritet och hållit isär författarskap och privatliv.

Tranströmer har själv hävdat att en läsare inte behöver veta något om en författare: ”För att lära känna mig behövs ingen kunskap om personen T.T. Ändå har nästan allt jag skrivit vuxit fram ur privata personliga upplevelser.”

Till att börja med kostade det på bara att skriva ordet jag i en dikt. I första diktsamlingen lyckades han nästan undvika det generande pronomenet helt och hållet, inspirerad av imagisternas objektiva estetik, enligt vilken författaren inte skulle ta plats i verket.

Så småningom släpptes dock diktjaget in och förhållandet till dikternas självbiografiska innehåll blev mer och mer avslappnat. Men värnandet av det privata har bestått.

För att ändå komma Tranströmer, och inte minst hans poesi, in på livet har Bergsten till sin hjälp haft en mängd handskrifter, från skoluppsatser och brev till opublicerade dikter och utkast. Pietetsfullt har poeten sparat ett helt osorterat arkiv av nedkastade idéer, intryck, fragment och drömmar.

Ur det materialet har hans dikter växt fram. Stundens ingivelser har fogats samman och bearbetats till en slipad form, packats tätare och tätare – hur det gått till får vi följa genom några exempel på tidigare versioner.

Det ger perspektiv på det mest grundläggande i Tranströmers arbetssätt: reduceringen. Bergsten betonar det organiska i processen: ”Den unge Tranströmer samlade på insekter, den mogne diktaren på verbala frön och plantor som inte sällan korsbefruktat varandra i det omedvetnas drivhus.”

I sitt Tranströmerporträtt har Bergsten försökt komma det hemlighetsfulla på spåren, det outsagda budskap dikterna rymmer, det mysterium de gläntar på dörren till. Kanske är hemligheten just korsbefruktningens uppenbarelser, den känsla av epifani som uppstår ett kort ögonblick när bilderna överrumplar och insikten blixtrar till.

Barnet Tranströmer företog expeditioner i den krypande och flygande världen på jakt efter insektstroféer.

När de konstnärliga intressena tog överhanden kom upptäcktsresorna istället att genomföras i ordens värld, medan de infångade djuren dvaldes i sina undanstoppade lådor: ”Men de sitter där, krypen. Som om de bidade sin tid”, skriver han i ”Minnena ser mig”.

Och titt som tätt dyker de också upp i hans poesi, påminnelser om den oändlighet för vilken vår existens är alldeles likgiltig.

Eller är det åt oss malarna så gäckande skrattar i haikun ur Tranströmers sista diktsamling med den passande titeln ”Den stora gåtan” (2004)?

Kom upp ur kärret!

Malarna skakar av skratt

när furan slår tolv.

Här läser du Henrik Petersens recension av Tranströmers samlade dikter.

Ann Lingebrandt annlingebrandt@hotmail.com