De magra åkrarnas sisyfosarbete
Ann Lingebrandt läser Tomas Bannerheds debutroman "Korparna".
Bildmaterial
Tomas Bannerhed.
Korparna
Tomas Bannerhed
Weyler
boken. Det vimlar av fåglar i Tomas Bannerheds debutroman Korparna. Tolvårige Klas är en hängiven fågelskådare som har näsan djupt ned i ornitologiska böcker och så fort han får en chans smiter iväg för att spana på duvungar och törnsångarbon, kika på göken som lägger ägg i främmande reden, höra storspovens drillar och lyssna till nattsångarna i sommarskymningen. Men titelns olycksbådande kråkfåglar syns inte till. Deras ödesdigra kraxande finns bara i faderns huvud.
Romanen utspelar sig på en bondgård i 70-talets Småland. Klas far Agne lever fortfarande i en värld av hårt slit och umbäranden, tar aldrig en dag ledigt, sätter potatisen för hand, predikar om den stenfyllda jorden, siar om torka och skadeinsekter och spår undergång, som om Utvandrarnas tid ännu rådde. Han knogar från morgon till kväll för att sonen ska kunna ta över gården en dag, ja, redan nu borde denne vara med och hjälpa till och lära sig allt han behöver. Men Klas längtar bort. Till något annat, till fåglarna i skogen, till böckerna, till den slätkindade Veronika som precis flyttat till trakten.
Medan han plågas av de våndor som hör uppväxandet till blir fadern allt oroligare. Hör korparna skräna, flyttar skrot mitt i natten och skriker om olyckorna som snart ska drabba dem. ”Agne på väg till dårhuset” sprayar någon på en vägg i byn med stora röda bokstäver. Klas börjar väta sängen om nätterna och övervakas av ett svart öga i taket. Han är rädd att hela bygden ska höra sirenerna tjuta när fadern hämtas.
Det är en dyster och ångestladdad roman, en kombination av klassisk uppväxtskildring och provinsiell eländeshistoria. Inte bara generationerna ställs mot varandra, också tiderna tycks krocka. På en plats där man tackar Gud för maten vid middagsbordet och ser skördetröskan som hotfull modernitet framstår stockholmstjejen med sina utsvängda byxor som en varelse från en främmande planet.
Tempot är långsamt, väl långsamt känns det som till en början med tanke på att boken sträcker ut sig på över fyrahundra sidor, men snart dras jag in i den mörkt pyrande berättelsen. Inte minst har Bannerhed ett fantastiskt språk, sinnligt och bildrikt, kärvt och poetiskt. Fåglarnas sång blir till kvittrande lyrik och landskapet målas upp med dova färger och dofter: ”Spindelvävarnas droppande svepningar tätt över marken, diset som hängde i luften, lukten av peppar och jord, förmultning, evighet. Överallt gamla asplöv som blivit liggande med bara nerverna kvar, spröda och genomskinliga som damstrumpor.”
Med brännande allvar och känslighet skriver Bannerhed om den tidiga puberteten och de magra åkrarnas sisyfosarbete, skammen över att ens far inte är som andra och befrielsen i naturens famn.
”Korparna” är inte bara en ovanligt övertygande debut, det är också en stark berättelse om historiens bördor, ett oönskat arv och hur länkarna bakåt bryts.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus