Liknar inget du någonsin läst
Bildmaterial
Amos Tutuola.
Mitt liv i spökenas bush
Amos Tutuola
Översättning: Niklas Nenzén
Illustrationer: John Andersson
Sphinx
Boken. Det är på många sätt en lika heroisk som tröstlös uppgift det lilla förlaget Sphinx ger sig på när de försöker lyfta fram en okänd afrikansk författare som fick sitt genombrott strax efter andra världskrigets slut. Tveklöst får denna udda stjärna betraktas som nästan bortglömd i Sverige, trots att han har ett par klassiska titlar på samvetet.
Född på 1920-talet i Nigeria tillhörde Amos Tutuola folkslaget yoruba, och det var också deras berättelser han senare bestämde sig för att skriva ner. På det sättet kom han att bli en del av den första generationen afrikaner som förvandlade det muntliga berättandet till världslitteratur, även om han skiljde sig från övriga genom att inte så direkt kritisera kolonialväldet.
Han slog igenom med debuten ”Palmvindrinkaren” 1952, men frågan man måste ställa sig är vad det innebär att ta sig an uppföljaren Mitt liv i spökenas bush så här långt efteråt? Det har gått mer än femtio år.
Till att börja med behöver vi nog riva ner tanken på romankonsten som vi känner den och i stället sträcka oss över gränserna mot en sorts trasig folklore. De burleska och absurda inslagen är här tydligt influerade av den magiska underton man ofta finner i afrikanska sagor.
Inget är alltså på förhand givet när vi påbörjar läsningen, men stämningen anslås effektivt när vi möter två unga bröder som rusar undan krigets fasor. När den äldre av dem tvingas fly på egen hand råkar den kvarlämnade brodern förvilla sig in i spökenas bush. Det är början på en lång resa och bara den dumdristige skulle ge sig på att försöka sammanfatta en vildsint förflyttning som det här. Det är en vansinnig, skrämmande och kul samling händelser som drabbar oss när vi drivs med under karnevalståget genom dödsriket.
Detaljerna haglar, vilket gör historien märkligt trovärdig i sin uppsluppna dans över ruttna kroppar och vålnader. Spökstäderna som passerar har ibland namn, men lika ofta bara ett nummer, och de kringdrivande spökena talas om i grupper som ”Flodspöken” och ”hemlös-spöken.”
Man ska ha klart för sig att Tutuola inte skrev på modersmålet yoruba, utan i stället anammade den då spridda kolonialengelskan. Därav kommer den ibland kritiserade och lite udda rytm som uppstod då han inte skrev på det språk han bäst behärskade. Meningarna kan på sina håll vara långa, bisats staplas på bisats, och förklaringar upprepas tätt inpå varandra. Översättaren Nicklas Nenzén kan med andra ord inte haft ett lätt jobb, men har gjort ett imponerande arbete med att bevara tonen.
Intressant är att förlaget valt att införa nytecknade bilder, och de matchar väl berättelsen då de liksom kullkastar regelverket för vad som kan tänka sig vara rätt och riktigt att avbilda i en roman från efterkrigstidens Afrika. Vad vi ges är en smältdegel av världar och intryck, inte nödvändigtvis logiska. Idén med bilderna är spännande och väl utförd av illustratören John Andersson.
En bok som det här liknar ingenting du tidigare läst. Med det sagt blir naturligtvis alla värderingar intetsägande. Tutuola är en så ovanlig röst och han spjärnar effektivt emot allt vad publikfrieri heter när han liksom pressar in en aldrig sinande ström händelser i berättelsen. Så ja, visst kräver materialet på sina håll lite kampvilja.
Själv är jag oändligt tacksam över att få ha tagit del av något som är så fjärran från nutida stilövningar och tillrättalagda scenarion.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus