Såpopera i vadmalsjacka
Peter Fällmar Andersson läser Bodil Mårtenssons historiska Helsingborgsroman ""Barkhes döttrar".
Bildmaterial
Barkhes döttrar
Bodil Mårtensson
Dahlgrens Förlag
Utkommer i dag
boken. Det är hösten 1656 och det är som vanligt ett spänt vem-ska-anfalla-nu-då-läge mellan den danske och svenske kungen. I Helsingborgs slottslän styr länsman Barkhe. En fifflande skitstövel som bara får ljuva och kloka döttrar. Framförallt är Barkhe en parodiskt elak mansgris som känner sig pressad av att sakna en manlig arvinge. “Helvetes förbannade fruntimmer som inte kunde klara ens den enkla uppgift kvinnor satts till jorden för!” låter Bodil Mårtensson honom säga när frun dött i barnsäng.
Att skriva en historisk roman behöver inte vara svårare än att skriva en roman i en samtida kontext. Men det är heller inte lättare. Som alltid handlar det om att finna ett språk, en berättelse, en inre och yttre dialog som bär sannolikhetens prägel. Det handlar inte om att vara en historiskt pedantisk magister, men läsaren ska knuffas in i en trovärdig illusion om en fjärran tid.
Här kämpar Bodil Mårtensson utan framgång. Det finaste tyget kommer från Gent, det äts rejäla klickar med flott och det sovs på halmmadrasser, men de tidstypiska detaljerna blir mest slumpmässigt utplacerad rekvisita. Ovanpå det tvingas män rida i “sporrsträck”, kvinnor måste kallas “kjoltyg” och morska snapphanar vid namn Lillpär måste slåss om kvinnor med hötjugor. Det blir som att se en trollkarl som fortsätter dra kanin på kanin ur hatten när alla redan har fattat det nötta tricket.
Pilsnerfilmsjargong blandas med överlastade beskrivningar av människor som “vrider sina kalla fingrar i förtvivlan” eller har “känslan av kiknande skratt i bröstet”. Någonstans får någon också en fråga som “drev en glödande spjutspets rakt in i hjärtat”. Vi hade förstått att frågan var jobbig ändå.
Någon begriplig gestaltning finns det inte utrymme för. Allt för många burleska scener ska berättas, för många karaktärer ska presenteras och för många historiska sammanhang ska skrivas för att vi ska hinna med att få någon förståelse eller empati för de här 1600-talsmänniskorna. Ibland blir det en äventyrlig söndagsmatiné för tonåringen, ibland är det en säsong av “Glamour” som landat i 1600-talets NV-Skåne. En såpopera i vadmalsjacka. Att Mårtensson slänger in lite naket där kvinnor tillåts ha ett “mustigt intimt språk” eller bjuder på lite makaber rådbråkning förstärker förutsägbarheten.
I ramhandlingen finns något som kunde ha blivit till vettig underhållningslitteratur. Bodil Mårtensson vill visa hur några kvinnor tvingas förhålla sig till en våldsam, manlig maktvärld. Hon vill lyfta fram Helsingborgs historia som ett mäktigt danskt slottslän. Där någonstans kunde det säkert gått att karva ut en habil text. Ett par av morden, ett med en lagom spetsig sten och ett med en hel hög gödsel, skildras med viss berättarlust.
Nu stannar behållningen vid den geografiska igenkänningen. För NV-skåningen är det lätt att rycka till lite belåtet varje gång författaren petar in en bekant geografisk miljö. Vare sig det handlar om snapphanar som rör sig på Hallandsåsen, en handlare som bor i en gränd nära Mariakyrkan, vagnar som rasslar fram till Jacob Hansens hus, bröllop som står i slottskyrkan på Kronborg, finsmeder från Klippan eller krogbesök i Röstånga. Vi gillar att läsa om platser vi känner i ett fiktivt förflutet. Men de får gärna göras lite mer trovärdiga än så här.
Bodil Mårtensson berättade i en HD-intervju häromveckan att det var någon från Marknadsföreningen i Helsingborg som utmanade henne att göra en nordvästskånsk “Arn”-succé. Och ekonomiskt är det kanske ett smart företag. Kanske har Turistbyrån redan skissat på guidade turer på tre språk. En trilogi ska det bli. Räkna med fler morska män som rider i sporrsträck in i det förflutna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus