En spricka i universum
Marie Pettersson läser "Emblas universum" av Majken Pollack.
Bildmaterial
Emblas universum
Text Majken Pollack
Bild Sara Lundberg
Alvina förlag
Barnboken. Embla bygger en rymdraket på sitt rum. Hon staplar stolar och lådor och snart ska hon fara ut i den oändliga rymden. Men lillasyster Anna vill vara med. I Emblas värld är det en omöjlighet. "Jag vill, jag vill, jag vill!" skriker Anna, och så är universums vanligaste syskonbråk igång.
Majken Pollack och Sara Lundberg debuterar med en bilderbok om syskonrivalitet och om gränser för den egna integriteten. Måste man alltid låta alla vara med och leka, eller är det ok att ibland säga "nej tack, just nu vill jag vara ensam"? Emblas mamma argumenterar och trixar, hon vill se familjen som ett kollektiv där alla, alltid, får plats. Men Embla står på sig: "Jag är astronauten, raketen, alla stjärnor och planeter. Ja, hela universum. Anna ryms inte i mitt universum." Så mamma får ge sig, och Anna får följa med ut i köket och hjälpa till med maten.
Och visst är det en bra lösning, den som mamma kommer på: hon låter Embla ha sitt eget i fred, och då dröjer det förstås inte länge förrän hon längtar efter lillasyster. Samtidigt är saken mer komplicerad än så. "Du förstår inte", säger Embla flera gånger till mamma, och det är som en spricka mellan barn och vuxen i berättelsen, mellan Emblas egoistiska fantasiland och mammas förnuftiga rättvisetänkande. Kanske kan de aldrig fullt ut förstå varandra. Skillnaden understryks av hur de två är tecknade: Embla är proportionerlig och nätt – hon passar bland sina grejer och doningar – men så är det ju också hennes universum! Mamma, däremot, får huka sig för att ens komma in genom dörren. Hon är monstruöst stor och klumpig, i hennes famn ryms de båda barnen lätt och tryggt. Samtidigt är hon hotfull på något vis: hon riskerar att ta över.
Jag gillar den här boken. Den ställer två till synes oförenliga självklarheter mot varandra på ett spännande sätt. Ur ett större perspektiv är det förstås enkelt att säga att en blandning är bäst: ibland måste man ta med lillasyster i leken, ibland går det bra att säga nej. Men i varje enskild situation blir frågan brännhet, leken totalförstörd eller lillasyster ledsen och besviken, individen tillfredställd eller kollektivet intakt. Emblas universum tar den här problematiken på allvar utan att ge något pekpinnigt svar.
Dessutom är Sara Lundbergs bilder ett äventyr i sig – varje uppslag är fullt av spännande detaljer. Sara Lundberg arbetar mycket med kontrastverkan – både mellan blyerts och färg, och mellan realistiskt och mer fantasifullt. När Embla berättar om sitt universum är bilderna collageartade, poetiska, men när mamma pratar kan bilderna plötsligt rymmas i en kvadrat.
Allt hänger samman i den här boken. Ändå är det dess inre kamp som gör "Emblas universum" så bra.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus